Det blev en härlig påsk även i år. Här är ett gäng bilder från vårt firande.

 

 

Med Er hjälp har alla äntligen fått nya skor!

Tack!

Jag vet knappt vad jag ska säga… Vilket gensvar. Hundratals och åter hundratals gåvor från Er har (i skrivande stund) genererat hela:

187 702 kronor

Inte klokt.

Ni är helt fantastiska och jag önskar att jag hade möjlighet att personligen få säga det till var och en av er. Jag hoppas att ni förstår vilken enorm insats ni har gjort för våra barn och ungdomar.

Tusen, tusen, tusen tack allihopa!

 

 

Skärtorsdag, våra barn och ungdomar är lediga och laddar inför det stundande påskfirandet. Själv sitter jag och försöker planera ett så trevligt sådant som möjligt med lekar och andra aktiviteter. Men det är svårt att fokusera på roligheter. Vi är nämligen just nu i ett väldigt spänt ekonomiskt läge med skolavgifter som ska betalas, nya skor som i princip alla är i behov av (och varit lovade alldeles för länge) som måste inhandlas tillsammans med alla de andra utgifter vi har här för att få verksamheten att gå runt. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag till samma slutsats; det kommer inte att gå om vi inte får in mer pengar.

Vår budget är fortfarande cirka 50 000 kr per månad. Från våra fasta givare får in ungefär hälften av den summan. Resterande kommer från engångsgåvor skänkta av privatpersoner, företag, Rotary- och Lionsklubbar, skolor, församlingar osv. Vi vet dock aldrig om, när eller hur mycket det kommer att bli.

För det mesta klarar vi oss men ibland hamnar vi i lägen där vi helt enkelt inte får det att gå ihop utan en extra ”knuff”. Just nu befinner vi oss precis i en sådan situation och det är därför jag skriver till Er. Ni som följt oss länge vet att jag inte tycker om att behöva be om pengar och jag vill att ni ska veta att jag aldrig gör det om det inte är absolut nödvändigt.

Som jag sagt många gånger förut är det under devisen ”många bäckar små…” Ni hållit vår verksamhet igång i över sju år nu, jag kan inte nog understryka hur viktiga alla bidrag är och jag hoppas innerligt att Ni vill fortsätta stödja vårt arbete.

Om Du kan och vill hjälpa oss med några kronor vore de otroligt välkomna just nu.

SWISH: 123 476 39 83

BANKGIRO: 536-5473

KORTBETALNING: Klicka HÄR

Jag vill naturligtvis också passa på att önska Er alla en riktigt GLAD PÅSK och gör det med några tillbakablickar från de senaste årens firande här i Kabale.

Självklart ser vi också hemskt gärna fler fasta sponsorer. Om Du eller kanske ditt företag är intresserade av att bli månadsgivare går det att hitta mer information om hur man går tillväga HÄR. Det går också bra att kontakta oss via info@etcpuganda.se.

Ytterligare ett sätt att stötta oss är genom att köpa Make Up Stores läppstift Red Angel som kommer att säljas i deras butiker och webshop under hela 2018. Läs gärna mer om kampanjen HÄR.

Att höra tränaren förklara hur han kunde skicka Ian till en annan skola utan att informera oss visade sig inte ge mycket. Han anser sig inte ha gjort något fel. Skolan ute på landet är på något sätt ihopkopplad med den i Kampala och dit tas tydligen de som inte platsar i förstalaget. Det är i sig kanske inte fel men det vi vänder oss emot är att det var något som undanhölls när Ian erbjöds stipendium. Det blir ganska tydligt att det är en strategi för att locka till sig unga lovande spelare och sen förhindra att de söker sig till andra skolor om de nekas plats i laget.

Efter samtal med Ian stod vi fast vid vårt beslut att ta honom från skolan. Istället har vi pratat med tränare och rektor där Brian studerar. En betydligt mindre och inte lika välkänd skola men med ett stort elevfokus och program för fotboll där man tar väl hand om sina spelare. Här har de visserligen också A- och B-lag men de tränar och studerar alla ihop. Både Ian och vi ansåg att det kändes som ett tryggare alternativ och var glada när han erbjöds en plats.

Nu håller vi tummarna för att han kommer trivas minst lika bra där som Brian gör.

 

Som jag nämnt tidigare har några av våra killar fått chansen att pröva lyckan i Kampala. Fyra stycken närmare bestämt, James, Brian, Tugume och Ian, som blivit erbjudna fotbollsstipendier till olika skolor i staden. Stort och lite läskigt förstås att flytta från lilla trygga Kabale och ett par kämpade med sin hemlängtan i början men har nu slagit sig till ro och trivs bra. Men det där med fotboll är inte enkelt, särskilt inte det som sker utanför planen. Det finns många begåvade ungdomar naturligtvis som alla kämpar för att göra sig ett namn och konkurrensen är stenhård. Tränare kan i princip välja och vraka mellan spelare och vissa gör så tillsynes utan hänsyn.

Det har tyvärr Ian fått erfara.

Förra veckan ringde han oss och och berättade att hans tränare sagt att han kommer skickas från skolan eftersom han inte håller måttet för deras lag. Vi ringde upp tränaren som påstod att Ian hittade på och försäkrade oss om att allt var i sin ordning. Men så i början av veckan ringde Ian igen och var väldigt uppgiven. Tydligen hade tränaren, utan vår vetskap, ändå tagit Ian till en ny skola någonstans långt utanför Kampala. Efter flera försök att nå tränaren utan att få några vettiga svar om vad som pågick och när Ians telefon inte gick att nå blev vi riktigt oroliga för honom. Så vi bestämde oss för att åka dit.

Vi hade fått namnet på skolan och lyckades efter många om och men till slut hitta den i en liten by mitt ute i ingenstans. Vi klev in genom grindarna och där satt han, Ian, under ett träd på skolgården tillsammans med ett tjugotal andra unga killar. Klassrummen runtomkring var fyllda med elever som hade lektioner men denna grupp var inte inkluderad. Det visade sig att de alla var unga fotbollsspelare som blivit lurade till att tro att de skulle spela för en skola i huvudstaden men istället skickats till den lilla byn och nu inte visste vad som väntade.

Rektorn ursäktade sig när vi frågade honom vad som pågick med att det var en uppgörelse som fotbollstränaren var ansvarig för och att de killar som satt på skolgården väntade på att få provspela för deras lag.

All respekt för deras verksamhet men jag har svårt att tro att så många självmant skulle söka sig till en så liten skola ute på vischan.

Efter att ha pratat med Ian beslutade vi oss för att ta honom med oss därifrån.

Vad som nu händer vet vi inte än, vi körde vidare mot Kampala där vi hoppas på att få prata med tränaren direkt. Därefter får det tas besked om han ska komma tillbaka till skolan där det först var bestämt att han skulle gå, om vi ska hitta ett annat alternativ där eller om han ska följa med oss tillbaka till Kabale.

Väl i Kampala ville vi förstås också få chans att träffa våra andra grabbar, som lyckligtvis haft en bättre erfarenhet av sina skolor och tränare. Brian visade sig ha en match precis när vi kom och fick en grupp oväntade supporters på läktaren.