Som jag nämnt tidigare har några av våra killar fått chansen att pröva lyckan i Kampala. Fyra stycken närmare bestämt, James, Brian, Tugume och Ian, som blivit erbjudna fotbollsstipendier till olika skolor i staden. Stort och lite läskigt förstås att flytta från lilla trygga Kabale och ett par kämpade med sin hemlängtan i början men har nu slagit sig till ro och trivs bra. Men det där med fotboll är inte enkelt, särskilt inte det som sker utanför planen. Det finns många begåvade ungdomar naturligtvis som alla kämpar för att göra sig ett namn och konkurrensen är stenhård. Tränare kan i princip välja och vraka mellan spelare och vissa gör så tillsynes utan hänsyn.
Det har tyvärr Ian fått erfara.
Förra veckan ringde han oss och och berättade att hans tränare sagt att han kommer skickas från skolan eftersom han inte håller måttet för deras lag. Vi ringde upp tränaren som påstod att Ian hittade på och försäkrade oss om att allt var i sin ordning. Men så i början av veckan ringde Ian igen och var väldigt uppgiven. Tydligen hade tränaren, utan vår vetskap, ändå tagit Ian till en ny skola någonstans långt utanför Kampala. Efter flera försök att nå tränaren utan att få några vettiga svar om vad som pågick och när Ians telefon inte gick att nå blev vi riktigt oroliga för honom. Så vi bestämde oss för att åka dit.
Vi hade fått namnet på skolan och lyckades efter många om och men till slut hitta den i en liten by mitt ute i ingenstans. Vi klev in genom grindarna och där satt han, Ian, under ett träd på skolgården tillsammans med ett tjugotal andra unga killar. Klassrummen runtomkring var fyllda med elever som hade lektioner men denna grupp var inte inkluderad. Det visade sig att de alla var unga fotbollsspelare som blivit lurade till att tro att de skulle spela för en skola i huvudstaden men istället skickats till den lilla byn och nu inte visste vad som väntade.
Rektorn ursäktade sig när vi frågade honom vad som pågick med att det var en uppgörelse som fotbollstränaren var ansvarig för och att de killar som satt på skolgården väntade på att få provspela för deras lag.
All respekt för deras verksamhet men jag har svårt att tro att så många självmant skulle söka sig till en så liten skola ute på vischan.
Efter att ha pratat med Ian beslutade vi oss för att ta honom med oss därifrån.
Vad som nu händer vet vi inte än, vi körde vidare mot Kampala där vi hoppas på att få prata med tränaren direkt. Därefter får det tas besked om han ska komma tillbaka till skolan där det först var bestämt att han skulle gå, om vi ska hitta ett annat alternativ där eller om han ska följa med oss tillbaka till Kabale.
Väl i Kampala ville vi förstås också få chans att träffa våra andra grabbar, som lyckligtvis haft en bättre erfarenhet av sina skolor och tränare. Brian visade sig ha en match precis när vi kom och fick en grupp oväntade supporters på läktaren.
Veronica säger
Åh, vad tråkigt för honom. Hoppas det löser sig!
Delia säger
Usch fick en klump i magen av att läsa om Ian och de andra barnen som satt dör tillsammans 🙁 Hoppas verkligen det löser sig på bästa sätt för honom!
annika säger
Hoppas det ordnar sig och att ni får träffa tränaren – han verkar ju ha lite konstigt ledarskap…
Förstår att det är smärtsamt för Ian – tänk att få höra att man inte duger!
Håller tummen för att allt blir bra!