Emma Kock läste till socionom vid Socialhögskolan i Lund, i januari 2010 fick hon möjlighet att åka på utlandspraktik till Uganda med sin klasskamrat Therese Henriksson. Praktiken genomfördes på en organisation för gatubarn i staden Kabale som ligger i de sydvästra delarna av landet. De lärde sig mycket och var bland annat delaktiga i arbetet med att få en grupp pojkar att lämna gatan och bosätta sig på organisationen. Emma och Therese kom väldigt nära barnen, blev så fästa vid dem och tagna av deras öde att de beslutade sig för att samla in pengar åt deras uppehälle bland släkt och vänner. Efter fem månader i Uganda reste de hem till Sverige, övertygade om att de hade bidragit till att förbättra killarnas liv och med planer på att fortsätta stödja dem.
Månaderna gick, de höll kontakten med både barn och personal i Kabale som uppgav att allt var bra varpå de fortsatte att skicka bidrag. Samtidigt fortskred deras utbildning, uppsatsskrivning stod på schemat vilken Emma beslöt sig för att skriva i Uganda. Dels för att fördjupa och lära sig mer om gatubarnsproblematiken men givetvis också för att få tillfälle att träffa barnen igen.
Hon återvände i slutet av oktober 2010 med höga förväntningar.
Förväntningar som snabbt grusades när hon träffade pojkarna igen och insåg att något inte stod rätt till. Vad som var galet visste hon inte till en början men efter att ha fått tillräckligt förtroende för henne igen började de berätta om de hemskheter som försiggick på organisationen.
De levde under ständigt hot. Livrädda, särskilt för verksamhetens föreståndare som utsatte dem för grova övergrepp. De tog emot sparkar och slag med både knytnävar, käppar och järnstänger. Fick insektsspray i ögonen. Låstes in. Nekades mat. Trots att Emma och Therese betalt mer än nog för att de skulle kunna äta sig mätta.
Emma kontaktade de sociala myndigheterna i Uganda, hon gjorde en anmälan mot organisationen och dess föreståndare och fick snabbt ett domstolsbeslut om att barnen skulle tas därifrån med omedelbar verkan. Men var skulle det ta vägen? Det fanns ingen annan organisation som kunde eller ville ta emot så många barn på en gång.
Det var då hon bestämde sig för att starta en egen och har sedan dess spenderat stora delar sin tid i Uganda.
Namnet ”Emma & Therese Children’s Project” var barnens förslag eftersom de såg Emma och Therese som ett team efter praktiken. Therese har dock sedan starten varit tydlig med att hon inte kan hjälpa till på plats i Uganda men hon har en viktig symbolisk roll i verksamheten.
I samma veva som organisationen grundades startade Emma också bloggen ”Våra skitungar” för att enkelt kunna uppdatera nära, kära och andra som skänkt pengar åt barnen vad som pågick. På bara några dagar fick den stor uppmärksamhet och snabbt en trogen läsarskara.
Läs bloggen från början HÄR.
