Om vi får välja en låt som vi kommer förknippa med den här vistelsen så är det definitivt den här som spelats överallt de senaste månaderna. Trots att vi måste hört den minst hundra gånger har jag och Isaac inte tröttnat utan kör den om och om igen.
Hejdå Kabale!
Då har vi lämnat Kabale för den här gången. Alltid jobbigt att åka från ungdomarna, alla fina medarbetare och bekanta. Märklig känsla också att stänga dörren till sitt hem och sina rutiner här och veta att om bara några dagar är det en helt annan vardag som väntar.
Om allt går enligt plan är vi på svensk mark på fredag, sedan börjar jag jobba efter Valborg.
Tills det är dags att boarda planet njuter vi av lite ledighet i Kampala. Vi träffar ju inte Alex igen förrän till sommaren så vi försöker få så mycket familjetid som möjligt innan det är tid att åka.
Vi låter Isaac spika stora delar av programmet och högst på önskelistan står bad och glass.
Jag har inga invändningar mot det överhuvudtaget.
Hälsokontroll
Naturligtvis ser vi alltid till att ungdomarna får vård när de är sjuka men en gång om året brukar vi också låta dem göra en hälsokontroll. Eftersom de är så många brukar sjukvårdspersonalen föredra att komma till oss istället för att vi alla ska invadera sjukhuset.
I helgen var det dags igen.
Det mättes och vägdes, togs blodtryck- och prover, kollades öron, näsa, hals, gjordes synundersökningar och kontrollerades tandhälsa.
Några fick recept för enklare åkommor som eksem och liknande direkt, ett par har blivit rekommenderade att göra ytterligare synkontroll och en har fått tid hos tandläkaren för vidare undersökning av två tänder som växer snett.
Övriga provresultat väntas komma under veckan.
Sörjd av en hel värld
Vi satt i bilen igår. Radion var på i bakgrunden, ett populärt program som sänds varje lördag eftermiddag där folk får önska låtar.
Lade inte mycket märke till vad som spelades, mest de senaste afrikanska hitsen. Men så blev det tyst, programledaren tog ett djupt andetag och samlade sig innan hon presenterade dagens sista låt. Växeln hade varit fullkomligt nerringd av önskningar och hyllningar till denne fantastiskt begåvade unge artist.
Håren reste sig på mina armar och det började bränna bakom ögonlocken. Jag körde in till vägkanten, sen satt vi allihop tysta och lyssnade.
Ofattbart sorgligt att han inte finns längre.
Tänker på hans familj och alla som stod honom nära.
Armband
Vissa av er läsare kanske minns att grabbarna lärde sig fläta armband för länge, längesen när volontären Quena var här. Trots att det gått många år har de inte glömt tekniken och flera av dem flätar fortfarande flitigt.
Tack igen bästa Quena, tänk vilken glädje de haft av de kunskaper du delade med dig av.
Såhär såg det ut för sex år sedan.
Starkt minne
Det börjar som sagt närma sig hemresa och jag tänker tillbaka på den här vistelsen och de minnen jag tar med mig. Ett av de starkaste för oss alla var nog när våra 17-åringar spelade semi-final i fotbollsturneringen och låg under med 2-0 i halvlek. Regnet öste ner och läget kändes ganska hopplöst. Men med en otrolig laganda, vilja och lite tur så lyckades de reducera, kvittera och sedan också (efter åtta straffläggningsrundor) till slut vinna.
Hittade ett kort och skakigt filmklipp från den dagen.
