Surrealistiska ögonblick finns det gott om här. Alldeles nyss tågade ett tiotal ugandiska kvinnor in genom grinden. Vad i h_vete? Vad har ”director” nu kokat ihop?

Emma: Yes?

Kvinna: Yes, madame. We come from All Saints Church. We would like to pray for you and your children.

Emma: Oh, that is kind of you but the children are not here at the moment. They are in school.

Kvinna: Which church do you go to?

Emma: (något stressad) Ehhh… We make sure boys go to church every sunday but for me, well, in my culture few people go to church on sundays.

Kvinna: You are not a Christian?!

Emma: I’m a Christian. Protestant. Member of Church of Sweden.

Kvinna: Church of Sweden. Very well. Allow us to pray for you my child.

Sen satte de igång med diverse ramsor, sånger och rörelser på gräsmattan. Allt jag stod och tänkte var, tack gode gud (ha ha) att jag faktiskt är med i Svenska Kyrkan och för att jag hade tagit mig ur min pyjamas när de kom.

Jag är säker på att ”director” har ett finger med i spelet. Han vet att jag inte är vidare religiös och här är religion extremt viktigt. Han vill vända så många som möjligt emot mig och kyrkan är en stor institution som man bör ha på sin sida.

Tror dock jag lyckades charma damerna.

Amen for that.