ETCP Uganda

Insamlingsstiftelsen Emma & Therese Children's Project

Inte konstigt att det ugandiska samhället ser ut som det gör

av 2 kommentarer

Ivan pluggar inför end of year exams. Jag förhörde honom idag och fann mig ställa följande frågor:

1) Who is the head of the family?
The man is the head of the family.

2) Give examples of duties of a woman in a family.
Taking care of children, cooking food, cleaning, washing clothes.

För att inte förvirra Ivan inför slutproven, genom att delge honom min syn på det hela, var jag tvungen att bita mig i hårt i tungan.

Jättejättejättehårt.

Inget daltande, där inte.

av Lämna en kommentar

Det är inte varje dag man är på sjukhus, men typ varannan, har det känts som på sistone. Igår var det ”Dan the mechanic” som inte mådde bra. Han var hängig när han kom hem från skolan och lade sig för att vila. När vi, senare på kvällen, tog hans temperatur visade den på närmare 40 grader. Med Alex malaria färskt i minnet ville inte ta några risker och bestämde oss för att uppsöka sjukhus. Jourhavande läkare ville först lägga in honom så att de kunde ta prover på honom så fort labbpersonal kom följande morgon men eftersom vi bor så nära gick han med på att låta honom sova hemma. På ett villkor – att de fick ge honom en spruta med medicin först. Dans värsta mardröm, fick jag veta.
Han kommer inte gå med på att få en injektion, sa Alex när vi satt och väntade på sjuksköterskan utanför rummet där Dan låg. Just som han sagt det, kom hon. En mjuk och rar liten dam? Inte direkt. Tänk er raka motsatsen och lite till.
Med bestämda steg klev hon in i rummet. Jag var på väg att resa mig för att göra henne sällskap och förklara att Dan tycker injektioner är lite obehagliga. Alex drog mig i jackärmen och sa ”I think she will handle this”. Hon smällde igen dörren till undersökningsrummet. Tystnad i ungefär två sekunder sen hörde vi:
”You boy! You want to fight with me?”
Tjoff, en nål i vänstra skinkan på vår lille pöjk, sen stormade hon ut lika ilsken som hon kommit, och marscherade bort längs korridoren. Dan kom ut kort därpå, försäkrade sig om att hon försvunnit, och muttrade sen:
”Vilken jäkla kärring”
Jag och Alex kunde inte hålla masken och började gapskratta. Dan såg purket på oss ”…och det är ert fel. Hade jag vetat att jag skulle träffa på en sån häxa hade jag aldrig gått med på att komma hit”, drog sen på smilbanden även han och haltade matt hem i den mörka Kabalenatten.
En ynklig liten Dan i väntrummet på Rugarama Hospital, ovetande om vilket trauma som stundade.

Att leva som man lär

av 3 kommentarer

Jag försökte förklara för killarna en dag vad det innebär att ”gilla läget”. Samtalsämnet kom upp när jag hade fått tvättat mina sängkläder och handdukar för att sen glömma dem ute i ösregnet, vilket resulterade i att jag efter min kvällsdusch fick dropptorka och sedan sova med dammig filt utan påslakan.
Aningen irriterande men inte lönt att ställa till en scen då det ändå inte skulle ändra det faktum att sakerna var dyblöta. Det var bara att acceptera situationen, det vill säga ”gilla läget”. Något som ett par av grabbarna inte skulle må dåligt av att lära sig, det är några riktiga drama queens vi har här ibland.
På tal om att gilla. Jag gillar verkligen när Ni gillar mina inlägg. Så mycket att jag fick för mig att gå in och mixtra med inställningarna på ”gilla”-funktionen och ändra det från ”gillar” till ”gilla det här inlägget” då det ibland kanske kan vara så att man tycker om själva inlägget men att det kan uppfattas som att man ”gillar att en av våra pojkar misstänks för att ha rökt marijuana” om man trycker på gilla-knappen och därför avstår från att gilla. Eller så gillar man helt enkelt inte det jag skrivit, så kan det också vara, vilket förstås är helt okej.
Hänger ni med i svängarna?
I alla fall. Mitt mission fick rak motsatt effekt när jag, i min girighet på fler ”gillanden”, råkade radera alla föregående gillanden. Skit också.
Vad göra? 
Gilla läget.
(Att smälla näven i skrivbordet och mumla ”det var väl fan” för sig själv, lindrar litegrann också.)

Nattuggleri är mer min grej

av 1 kommentar

Pojkarna börjar ju skolan kl sju på morgonen och jag har i regel inget intresse av att stiga upp så tidigt om jag inte måste. Alex kör morgonpassen här, om man säger så. Idag blev jag dock väckt vid 06.30 av en liten kille som behövde något från mitt rum, varpå jag gjorde honom sällskap ut i vardagsrummet där förberedelser inför skoldagen var i full gång.
När jag visade mig stannade liksom all aktivitet upp för en sekund och alla bara glodde på mig. Gwanga satte sen ord på vad jag tror alla tänkte.
”You are up at this hour!?”
Ja, tänk för att jag är det. Vet ni, killar, det händer faktiskt ganska ofta att jag är uppe tidigt (eller hur). 
Aha, svarade de och kilade iväg till skolan…
…medan jag gick tillbaka till mitt rum och kröp ner under täcket igen.

Studieverkstad

av 6 kommentarer

Inget TV-tittande på kvällarna nu på ett tag. Plugg som gäller för hela slanten. End of year exams startar på måndag.

Alex (och Gwanga) hjälper grabbarna i de övre årskurserna…

…medan Andrew hjälper småttingarna

Alex som går i secondary school klarar sig själv.



Då har jag fått motion idag också

av Lämna en kommentar

Brian hade blivit lovad en kyckling av en vän och vi, i vår tur, hade lovat honom att följa med och hämta den efter skolan idag. Vår käre Brian påstod att det inte var någon lång väg att gå och då jag ändå skulle på det hållet, erbjöd jag mig att göra honom sällskap.
Särskilt långt hemifrån var det inte, det kan jag hålla med om, men han missade visst att informera mig om att det krävdes en promenad på en smal stig i närmare 90 graders luting för att nå målet. Tänk er en sådan tur iförd finaste sandalerna. Plussa på med en regnskur som icke är av denna värld och föreställ er sedan min sinnesstäming.
Solstråle? Njet.
Brian pinnade iväg

Tur för dig att du är snabb, Brian, tänkte jag. Vore du här skulle jag strypa dig.