Andrew kom hem på lunchen med en säck och en plastbalja.
 |
| What do you have there, frågade vi. |
 |
| Nämen titta, vilka små raringar. |
 |
| Andrew hade fått köpa en kanin och hennes två små ungar billigt av en klasskompis. |
Gympalektion
Var på väg till ett möte och passerade pojkarnas skolgård där det pågick gymnastik för fullt. Ledare av friskispasset? Ja, vem tror ni?
 |
| Buddha (tv) och Johnny showar |
Buddha, såklart. Och hans bästa kompis Johnny. Jag tror aldrig att jag har berättat för er om Johnny. Åh, han är en pärla. Johnny har ett förståndshandikapp men går ändå i ”vanlig” skola för att han ska kunna få vara med barn i sin egen ålder och inte vara isolerad hemma. Buddha tog honom snabbt under sina vingar och nu är de oskiljaktiga. De har så roligt ihop.
Fantastiskt att se.
I sällskap med Ivan har man aldrig tråkigt.
 |
Multitasking
Stidia och Alex tvättar, Alex Jr pluggar och jag sitter med min dator. Alla jobbar med sitt samtidigt som vi pratar om allt mellan himmel och jord.
Mysigt.
Vilken minut som helst kommer resten av grabbarna hem från skolan. Då är det slut på husfriden. Mysigt det också, på sitt sätt.
Svar till Josefine
Josefine skrev efter det här inlägget:
”Men hur ska man tackla detta? Min man är från Guina i västafrika och har en dotter där. Jag vill gärna ge henne ett öppet sinne och möjligheter att göra vad hon vill med sitt liv. Bla inte bli omskuren, studera, slippa gifta sig med en man hon inte älskar osv. Men det är svårt, för hon lever ju inte i min verklighet. Likadant är det med dessa pojkar. Vi tycker att vi har rätt och sunda värderingar, men vem säger att det verkligen är så? Svåra frågor. Man kan tyvärr inte pracka på någon sina egna åsiker, även om man hemskt gärna skulle vilja det. Skulle vara intressant att läsa mer om hur ni tacklar dessa saker. Mvh Josefine”
Mycket, mycket bra kommentar. Du har en otroligt viktig poäng och beskriver en problematik som jag/vi möter varenda dag. Låt mig förklara hur jag tänker.
Uganda och Sverige. Worlds apart. Hur kan svenska tjejer, med svenska värderingar, uppfostra ugandiska barn i Uganda?
Jag är kluven i frågan. Det är svårt. Väldigt svårt. Vill ju hjälpa och inte stjälpa. Vi vill absolut inte förvandla våra pojkar till några ”mini-musungos” men självklart kommer de att präglas av att växa upp under dessa förhållanden. Jag är inte från Uganda och tänker inte låtsas att så är fallet. Är det något negativt? Det beror på hur man tacklar det, menar jag. Generellt sett tror jag inte det är något negativt att vidga sina vyer, att få kunskap om hur det fungerar på andra ställen i världen. Killarna är nyfikna, de vill höra om hur vi lever i Sverige. Och jag berättar gärna. Till exempel att mina föräldrar aldrig skulle kunna bestämma vem jag ska gifta mig med, att jag tycker män och kvinnor är lika mycket värda eller att jag inte tycker en människa är bättre för att han eller hon är rik. Jag visar dem att människor och kulturer är olika, ger dem min syn utan att för den sakens skull mena att de ska tycka likadant som jag. Vi delar med oss av våra tankar, diskuterar och resonerar. Ibland är vi överens och ibland inte.
Killarna är mycket väl medvetna om att de är från Uganda och att jag är från Sverige och att våra kulturer skiljer sig åt. Jag lär mig så otroligt mycket av människorna här som jag försöker att bära med mig. Musiken. Dansen. Glädjen över de små sakerna i livet. Att kunna sitta en mörk kväll i ett hus utan varken el eller vatten, efter typ den femtielfte måltiden bestående av bönor och känna lycka. Lycklig över att få vara tillsammans med människor man tycker om. Visst känner jag lycka över att vara med nära och kära hemma också men det är sällan man bara ”är”, det är så många måsten. Att slippa känna stress, det är fantastiskt och något jag sällan, sällan upplever hemma.
Men det finns också mycket som jag tycker är konstigt, skrattretande eller rent åt fanders i det här landet. Ibland delar jag med mig av mina åsikter till barnen (som i exemplen ovan) och ibland väljer jag att hålla dem för mig själv. Eller kanske att jag delar med mig av det till Er som ett sätt att få ventilera. Alex och jag diskuterar också ofta, jag förklarar mina frustrationer och får hans syn på saken. Han (som har mycket mer erfarenhet och kunskap än jag om hur ugandier tänker och agerar) guidar mig i hur jag ska hantera vissa saker. Hjälper mig att välja mina strider, så att säga.
När det kommer till mina åsikter kring våld mot barn (och våld överlag) så KAN jag inte hålla tyst. Jag är väldigt tydlig mot barnen och andra som jag diskuterar frågan med att man inte BEHÖVER bruka våld. Att det FINNS andra metoder att tillgå. Många hävdar att det ligger i den afrikanska kulturen (naturen) att slå sina barn och att jag inte vet att afrikanska barn är annorlunda än västerländska – slår man dem inte så kommer de inte att respektera sina föräldrar eller lärare. I sådana lägen vill jag fråga om de kanske trillat och slagit huvudet hårt på sistone men jag håller masken och säger istället att jag inte håller med dem. Jag försöker förklara skillnaden mellan respekt och rädsla. Att jag tror barn mår bäst av att vara i en kärleksfull miljö med tydliga regler, att ha närvarande vuxna som kan vägleda dem. Sen påpekar jag också att det sedan 1997, enligt lag, är förbjudet att praktisera ”corporal punishment” i ugandiska skolor och att Uganda faktiskt skrivit under FN:s konvention om barns rättigheter och därmed tagit tydligt avstånd till allt vad våld mot barn heter. Som om någon bryr sig om det. När jag har tagit upp frågan med barnens rektor har han mer eller mindre skrattat mig i ansiktet och om jag inte hade varit så anti-våld hade jag inte tvekat att ge honom en rak höger.
En av de få som faktiskt försöker arbeta för att förbättra barns situation i distriktet är Kabales Probation Officer, samma kvinna jag gjorde anmälan till om missförhållandena hos ”director”. Hon uppmanar oss att fortsätta kämpa, att fortsätta diskutera frågan och ta avstånd från våld. Jag har också uppmärksammat kampanjer i dagstidningarna från olika organisationer som arbetar för barn och kvinnors rättigheter. Ett exempel är organisationen Raising Voices som varje måndag under tio veckor publicerat en serie som tydligt men med inslag av humor försöker få folk att tänka till. Men det måste också finnas någon som visar på gräsrotsnivå, genom att göra, att det verkligen går att uppfostra barn utan en käpp i handen och det är där jag ser att vi kan göra skillnad. Visst inser jag att jag inte kommer att kunna förändra särskilt mycket, men om det kan leda till att någon stannar upp och funderar så är det i alla fall värt något. Och, förhoppningsvis kan våra uppfostringsmetoder leda till att det i framtiden åtminstone kommer att finnas tretton fäder som pratar med sina barn istället för att banka skiten ur dem.
En droppe i havet, menar vissa. Men vem vet om grabbarna växer upp till att bli lärare själva, eller rektorer. Varför inte politiker eller rentav Ugandas framtida president. Då kan vi snacka stora förändringar.
Naivt av mig att tänka så, måhända, men lite naiv kan man väl få vara ibland?
(…för det mesta i alla fall)
Jag fick ett sms av Lisa, som var här igår och gjorde drakar med pojkarna.
”Hope to be able to help out again before I leave because your boys are awesome :-)”
Have you heard boys, sa jag. You are awesome!
