Vi är ju registrerade som en community based organisation men vårt mål är att bli ett regelrätt barnhem. Det är dock en process som kommer att ta tid så under tiden är barnen fosterhemsplacerade hos oss. Det innebär att det görs en ny prövning av deras fall var tredje månad vilket för oss innebär att vi var tredje månad måste fylla i en massa dokument gällande vårt boende och varje barn. Tidskrävande men nödvändigt.

Många organisationer i Uganda huserar barn utan att vare sig vara ett certifierat barnhem eller ha fosterhemsplaceringar på barnen men så vägrar vi att jobba. Vill att allt ska gå rätt till och ha papper på att vi får lov att ha barnen hos oss.

Såhär har vi spenderat mestadelen av dagen.

När killarna var i mitt rum och försökte föna tidningsballongerna torra, såg de en av mina klänningar och kom plötsligt ihåg hur kul de hade sist de klädde ut sig. De frågade om de fick göra det igen och det kunde jag väl inte neka dem. Vilken show. Herregud. Ibland skrattar jag åt dessa killars upptåg så att jag knappt vet var jag ska bli av. Och vid såna tillfällen glömmer man allt slit och huvudvärk de ibland ger och återfår såå mycket energi och motivation.

Hur kan man inte älska dessa rara små töser?

Det var meningen att det skulle bli en trevlig dag. Jag och Alex var med Stuart på hans skola då förskolebarnen där ”tog examen”, och Stuart, som är så duktig på att dansa och sjunga hade valts ut till att uppträda på tillställningen. Det var en härlig fest, problemet var att den var alldeles för lång.

Tanken var att de skulle avrunda för lunch vid 13-tiden men allt drog ut på tiden och de slutade inte förrän klockan 14.30. Stuart var vrålhungrig. Tyvärr blev det något missförstånd som gjorde att han missade att ta mat med sin klass, han blev istället tillsagd att ställa sig i en annan kö som var väldigt lång. Då tappade han humöret och gick och satte sig för att sura i en hörna istället. Vi hjälpte honom att komma längre fram i en annan kö men tydligen var inte det bra nog åt vår käre herre så han lämnade ytterligare en gång. Nu började jag bli irriterad. Då går vi hem så får du ta något att käka hemma istället, sa jag. Lets go. Tror ni han kom? Nix. Nej, då skulle han plötsligt gå någon annanstans och ville förmodligen att vi skulle följa efter och truga ännu mer. Icke tänkte jag, det vore väl en syn. Musungon med hennes olydiga unge. Den bjuder jag inte på. Så jag och Alex lämnade honom där istället och traskade hemåt. Arg var jag men samtidigt lite orolig. Gillar inte att lämna killarna på det viset när de är upprörda, lätt att de får för sig att hitta på andra dumheter. När vi kom hem sa jag till Alex att vi ger Stuart en halvtimme, om han inte kommit tillbaka får vi se till att hämta hem honom. Två minuter senare kom han trumpet gående. Vi pratade med honom. Jag berättade att jag var besviken på honom, att jag tyckte det var onödigt av honom att ställa till en såda scen, att ge folk en sån bild av honom när han i vanliga fall har en så härlig personlighet. Han förstod vad vi menade och bad om ursäkt.

Allt väl så. Med Stuart ja. Dags för nästa tre. 

Egentligen handlade det bara om småsaker. Men när man är tvungen att sitta i närmare en timme med var och en blir man ganska trött och har en viss förståelse till varför många här väljer det snabba sättet istället, d.v.s. käppen, när de disciplinerar sina barn (nej nu driver jag bara med er, men lite trötta blev vi). Slutet gott, allting gott i alla fall. Nu är de alla iväg och tittar på fotboll och är enligt uppgift på strålande humör.

Jag har fått en stund ensam hemma. Behövligt efter idag. Tycker dock synd om Alex, han skulle verkligen behöva en break, men han vägrar. Ska jag tvinga människan till att vila? Det får jag nog snart göra.

Som sagt, kanske inte den bästa av lördagar men så blir det ibland. Vi tar nya tag och hoppas på en bättre söndag. Här är lite bilder från dagens festligheter.