Det är inte varje dag man är på sjukhus, men typ varannan, har det känts som på sistone. Igår var det ”Dan the mechanic” som inte mådde bra. Han var hängig när han kom hem från skolan och lade sig för att vila. När vi, senare på kvällen, tog hans temperatur visade den på närmare 40 grader. Med Alex malaria färskt i minnet ville inte ta några risker och bestämde oss för att uppsöka sjukhus. Jourhavande läkare ville först lägga in honom så att de kunde ta prover på honom så fort labbpersonal kom följande morgon men eftersom vi bor så nära gick han med på att låta honom sova hemma. På ett villkor – att de fick ge honom en spruta med medicin först. Dans värsta mardröm, fick jag veta.
Han kommer inte gå med på att få en injektion, sa Alex när vi satt och väntade på sjuksköterskan utanför rummet där Dan låg. Just som han sagt det, kom hon. En mjuk och rar liten dam? Inte direkt. Tänk er raka motsatsen och lite till.
Med bestämda steg klev hon in i rummet. Jag var på väg att resa mig för att göra henne sällskap och förklara att Dan tycker injektioner är lite obehagliga. Alex drog mig i jackärmen och sa ”I think she will handle this”. Hon smällde igen dörren till undersökningsrummet. Tystnad i ungefär två sekunder sen hörde vi:
”You boy! You want to fight with me?”
Tjoff, en nål i vänstra skinkan på vår lille pöjk, sen stormade hon ut lika ilsken som hon kommit, och marscherade bort längs korridoren. Dan kom ut kort därpå, försäkrade sig om att hon försvunnit, och muttrade sen:
”Vilken jäkla kärring”
Jag och Alex kunde inte hålla masken och började gapskratta. Dan såg purket på oss ”…och det är ert fel. Hade jag vetat att jag skulle träffa på en sån häxa hade jag aldrig gått med på att komma hit”, drog sen på smilbanden även han och haltade matt hem i den mörka Kabalenatten.
 |
| En ynklig liten Dan i väntrummet på Rugarama Hospital, ovetande om vilket trauma som stundade. |
Lämna ett svar