Att ha kalas varje gång någon fyller år blir lite mycket, därför bestämdes det att vi firar alla som fyllt år sista helgen i respektive månad istället.

I lördags var det februaris födelsedagsbarn Bright, Brinton, Robert och Miracles tur.

Stort grattis!

Igår hölls det både avskeds- och välkomstparty i Kabale. Tyvärr är det dags för Filippa att åka hem vilket alla är jätteledsna över. Litet plåster på såren är att Ulla nu är tillbaka efter att hon fick resa till Finland hastigt när en nära anhörig blev sjuk.

Safe journey Filippa! Tack igen för allt! Vi ser fram emot att snart få träffa dig här i Sverige!

Den senaste månaden har vi varit lite oroliga för en av våra killar. Han har varit orkeslös, sovit jättemycket och haft väldiga humörsvängningar. Inte alls varit sig själv. För någon vecka sen tog han prover hos en läkare men de kunde inte identifiera någon fysisk åkomma så vi undrade om det kunde vara något psykiskt. Vi försökte få honom att berätta om det var nåt särskilt som tynger honom men han sa att det inte var det.

Vi har hållit ett extra öga på honom och det verkade som att han började må bättre. Men så i måndags blev han plötsligt jättedålig i skolan, så pass att han omedelbart togs till sjukhus…

…fast inte heller den här gången visade proverna något onormalt.

Han fick stanna över natten för observation och vi lät en av de andra grabbarna sova där med honom tillsammans med Boaz. Då äntligen började han prata och en möjlig orsak till hans mående avslöjades.

Det visar sig att han upplever sig trakasserad av en lärare i skolan. Att han får skulden för saker han inte gjort, får hårda bestraffningar och blir hånad inför sina klasskamrater.

Det är naturligtvis oacceptabelt och något vi tar på största allvar. Vi har varit i kontakt med rektorn som lovat att vidta åtgärder omedelbart, det kommer vi följa upp och försäkra oss om att han gör.

Jag har såklart hört om hur jäkligt februari kan vara, men undrat om det inte är lite överdrivet.

Jag kommer aldrig göra det igen.

Kan inte minnas senast vi var sjuka så här länge.

Nu äntligen är Isaac kry (peppar, peppar). Jag hoppas att jag snart också är det och att Alex, som hittills klarat sig, inte trillar dit. Han påstår att han inte kommer att göra det för att han äter så mycket citrusfrukter. Det återstår att se…

Tiden går fort och eleverna från YBC Nacka är nu tillbaka i Sverige igen. Under sin korta vistelse har de hunnit med massa grejer. Här kommer ett par glimtar.

Tack igen elever och lärare från YBC för allt!

Jag har stundvis känt att det kanske vore bättre att helt skippa det här med stipendier för våra fotbollsungdomar. Det har varit så mycket strul och vi har insett att det är en branch där det finns många fula aktörer som vill sko sig på unga talanger.

Ian har haft det tufft, ni minns exempelvis kanske hur han ringde förtvivlad från en liten håla mitt ute i ingenstans för nåt år sen och vi fick komma och hämta honom. Då hade han lovats stipendium på en skola i Kampala men plötsligt togs han till en annan ute på landet i ett annat distrikt.

Det borde kanske avskräcka, men kärleken till sporten och drömmen om att lyckas är så stark. Och när nu Ian åter fått ett erbjudande att studera på och spela för en stor skola i huvudstaden Kampala varken kan eller vill vi stå i vägen.

Vi får helt enkelt hålla tummarna för att det går som han hoppas den här gången.

(Och gör det inte det får han väl se det som ytterligare en erfarenhet och komma tillbaka till Kabale igen.)