Idag fyller han åtta år. Åtta! Jag förstår det knappt…

Stort GRATTIS på födelsedagen älskade, älskade Isaac!

❤️

Simskolan har blivit en succé och alla tycker det är jätteroligt. Jag är väldigt imponerad av Filippa som roddar allt själv.

Superkul att följa och få uppdateringar om hur det går för dem.

Här är den senaste:

”De senast lektionerna har varit med fokus på bröstsim & ungefär hälften kan checka av det från listan. Så himla roligt att se, speciellt hur glada de själva blir när de klarar det? i gruppen med de yngre ser jag att benen är det svåraste, men det dröjer inte länge tills de också har fixat det. I gruppen med de äldre har nästan alla klarat att simman iallafall några meter under vattnet & göra både armar & bentag felfritt flera gånger ? nu är det bara övning som fattas, att öva öva öva. Idag gick vi även igenom hur man trampar vatten eftersom det är ungefär samma teknik som bröstsim, men det verkade de tycka vara lite svårare så det ska vi se till att fortsätta träna på.
Nästa fredag är det avslutning, då har jag planerat några tävlingar de ska göra i lag & sen blir det utdelning av diplomen??”

Han har länge fått titta på eller spela på skoj för att han varit för liten…

… men inte längre.

När det nu ordnas biljardturnering är han med i allra högsta grad och ser ut att ge de större grabbarna en riktig match.

Heja Pias!

Igår såg inte gudstjänsten ut som vanligt. Det hölls nämligen stor konferens på en gröning där flera kyrkor medverkade. Mängder av människor kom för att delta.

Mäktigt.

Mark kunde inte låta ett tillfälle med så mycket folk passera utan att försöka göra lite business…

…så samtidigt som han lyssnade på psalmer och predikan hade han fullt upp med att laga Rolex (chapatirulle med omelett, lök och tomat) till hungriga besökare.

Vi har lyckligtvis rinnande vatten i vanliga fall. Och en reservtank om det skulle försvinna. Men ibland är avbrotten så långa att även den sinar.

Då får vi göra som idag och ta oss till närmsta kommunala brunn för att fylla på.

Otroligt viktiga, de där brunnarna. Särskilt för de många, många hushåll som saknar eget vatten och förlitar sig helt på dem.

Ett år sedan Diara och Award kom till oss. Relationen till sin mamma var då allt annat än bra efter att hon övergett dem och de tvingades bo ensamma under väldigt lång tid.

Obegripligt, kan tyckas. Men givet den situation och desperation hon befann sig i såg hon inget annat alternativ.

Lyckligtvis har banden stärkts och de har mamma i sina liv igen.

Ännu har hon inte möjlighet att ha dem hos sig alltid och killarna känner sig inte tillräckligt trygga att vara det heller. Men hon kommer och hälsar på så ofta hon kan och de spenderar mer och mer tid i sin hemby.