Det här med privatlärare för barnen under lovet är den bästa idén någonsin tror jag. De äldre killarna har undervisning från vårt vardagsrum och de yngre går hemtill en lärare. Jag svär, jag hör inte ett knyst från dem på hela förmiddagen, när lektionerna är över är de hur glada som helst och på kvällen ser de till och med fram emot att göra sina läxor. Helt otroligt när man jämför med de fighter vi haft med dem under terminens gång.

Tänk om man kunde ha privatlärare hela året. Omöjligt här gissar jag. Mitt svenska tänk bara, ser ju så tydligt att de behöver extra stöd, uppmärksamhet och uppmuntran. De älskar sina nya lärare. Varför? De slår dem inte och de hjälper dem med det de har svårt för. Så, så enkelt.

Killarna skrattade förresten sig halvt fördärvade när de berättade om en incident med Dan under dagens lektion.

Läraren: Dan, are you hearing?

Dan: I am here, sir.

Han är duktig på det mesta, vår käre Dan, men just engelska är inte hans starka sida (än).

Påskklappsspelet. Säg det fort ett par gånger om ni kan.

Eller Easter Gift Game som vi kallade det här. I julas spelade vi julklappsspelet så killarna ansåg det vara en självklarhet att spela även vid denna högtid.
De ville ta fram plastgranen också men där sa vi stopp. Någon måtta får det vara.

Hur gick det då? Ja, som i de flesta svenska hem skulle jag tro. Vissa var jublande glada över många presenter och andra hade nära till tårar.

Roligast hade nog ändå vi som tittade på. Vilket drama!

Idag har pojkarna påbörjat sin skollovsundervisning, vilket innebär att de har två lärare som hjälper dem ett par timmar varje förmiddag.

Jag informerade lärarna om att allt bör gå till precis som i skolan. Eller nej förresten. Käppen får ni lämna hemma. Och alla annan form av fysisk bestraffning är också strikt förbjuden när ni jobbar för oss.

De tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.

Det skiter jag i.

Our house – our rules.  Deal with it.

Det var stor efterfrågan på foton igår. Jag tog en massa bilder som jag har lovat att framkalla och ge till killarnas nära och kära. Här är ett urval.

Ni kanske undrar hur det kommer sig att pojkarna bor på barnhem när de, tillsynes, har släktingar som bryr sig om dem. Det jag kan säga är att många av dem har väldigt komplicerade relationer till sina familjer. Anledningen till att pojkarna hamnade på gatan är såklart olika men de största orsakerna är föräldralöshet, fattigdom, våld i hemmet, missbruksproblematik samt fysisk och mental ohälsa.

Igår var dock alla glada och det ser vi som ett sunt tecken. Vårt mål är att försöka se till så att våra grabbar har en god relation till sina familjer. Ett drömscenario vore om alla så småningom kunde återvända till sina hem, tyvärr är det nog inte realistiskt. Men, att de i alla fall känner att de har en familj och att de hör hemma någonstans tror jag är väldigt viktigt.

Alla inbjudna tackade ja till gårdagens fest utom Ivans mormor. Hon är muslim och ville av förståeliga skäl inte komma och fira påsk med oss. Vi bad därför Ivan bjuda in en vän istället. Inte heller vännen dök upp. Det skar lite i hjärtat. Han verkade ha kul ändå men jag lovade honom för säkerhets skull att vi skulle hitta på nåt kul med honom en annan dag för att kompensera. Lille Ivan.

James, Ian och deras mormor

Alex med sina bröder. Inte klokt vad de är lika.

Tugumi och Dan med sin mamma och syster

Brian med sin sysetr och kusin

Andrew med sin mamma och syskon



Buddha med sin mamma och syskon (Buddha är lite putt på mig här för att jag sa att hans bror inte kunde sova över)



Stuart med sin mormor och syster

Gwanga med mamma och syskon

Ambrose och Aje med sin pappa

Tyckte den första bilden var så stel så jag skyndade mig och ta en till när de var lite mer spontana. Ambrose pappa snor radion från honom för att lyssna på sportradion.

En sisådär fyrahundra ananas.

Styckepris cirka två kronor.