En läsare skrev efter förra inlägget och hoppades att det gått bra för Pias hos läkaren, han tycker ju som sagt det är obehagligt att gå dit.

Tack för omtanken. Det hade det gjort, han var jätteduktig.

Och han kom snabbt på andra tankar när han återvände och fann att det var fullt ös i trädgården. Ulla hade nämligen kommit med ett par vänner för att laga middag tillsammans med våra killar och tjejer.

Alltid väldigt uppskattat.

Dessutom hade de med sig ett gäng ballonger som de yngre snabbt lade beslag på.

Jag glömmer aldrig när Pias var sjuk för något år sen och var tvungen att få en spruta en gång om dagen i över en vecka.

Stackaren.

Som han skrek och stretade emot varje gång det var dags. Hemskt att behöva tvinga honom men det fanns inget alternativ.

Därefter var han länge rädd för allt som hade med sjukhus och sjukvårdspersonal att göra.

Inte så konstigt.

Som tur är blir det bättre ju äldre han blir. Numera kan man förbereda honom och förklara vad som ska ske. Så inga utbrott i väntrummet längre. Men man ser allt att det fortfarande finns en viss skepsis mot Dr. Allen (som var den som låg bakom de där jäkla sprutorna).

Ulla är ju äntligen tillbaka i Kabale igen och hon kom inte tomhänt. Som alltid tänker hon på våra killar och tjejer och hade tagit med sig både kläder och skor som hon samlat in i Finland.

Väldigt, väldigt uppskattat.

Tack snälla Ulla!

Fokus på de blågula prestationerna här i Sverige men vi har förstås också ögonen på de ugandiska. Som varit väldigt imponerande. Guld 800 m för damer och nu precis guld 10 000 m för herrar.

Kul!

På Isaacs skolmatsedel här i Sverige är det förstås en väldigt variation. Fisk, kyckling eller kött beroende på vilken dag. Alltid vegetariskt alternativ, salladsbuffé, smör och bröd.

Inga konstigheter för oss men kan inte hjälpa att tänka på Uganda.

På menyn i de allra flesta skolorna där står det posho (majsmjölpudding) och bönor.

Varje dag.

Det blir väldigt många portioner posho och bönor under ett barns skolgång.

(För de som har råd vill säga. Tyvärr har långt ifrån alla det och många barn får klara de långa skoldagarna utan någon lunch alls)

Pengarna Joram tjänar på att sälja de grönsaker han odlar hamnar främst i sparbössan. Med hjälp av dem hoppas han kunna köpa en egen bit mark i framtiden.

En del spenderar han förstås redan nu, men han är väldigt ekonomisk och överväger varje köp noggrant.

När han skulle köpa en telefon exempelvis hade han garanterat haft råd med en smartphone (de billiga varianterna man kan köpa för några hundralappar i Uganda) som många ungdomar trånar efter. Men han vet att livslängden på dessa är väldigt kort och beslöt sig istället för att investera i en knapptelefon med lång hållbarhet.

Smart kille!