Fortfarande lite nytt för oss, det här med Halloween. Inget man firar i Uganda men att göra pumpalyktor gillade Alex. Isaac också men trick or treat rundan är förstås höjdpunkten. Han var ute och skrämdes med sina kompisar igår och hade tänkt ge sig ut idag igen men har blivit krasslig så det blev tyvärr inställt. Tråkigt men rätt så mysigt att kura ihop sig i soffan istället.

Hoppas att ni alla har en fin Halloween och allhelgonahelg.

Snart är det dags för ytterligare en årskull att gå ut grundskolan. I år är det Marwin, Steven och Brunos tur, om en vecka skriver de sina Primary Leaving Examinations (PLE) som kommer att avgöra deras slutbetyg och gymnasiebehörighet.

Nervöst förstås men jag är säker på att de kommer göra bra ifrån sig.

För att önska alla sistaårselever lycka till samlades i sedvanlig ordning hela skolan i kyrkan för en tacksägelsegudstjänst i deras ära.

Universitetsexamen, som sagt. Långt, långt ifrån en självklarhet i Uganda. Särskilt för någon med Alex bakgrund. Jag blev påmind om den när han skickade ett gammalt foto häromdagen.

När det togs hade de redan det svårt. Med en pappa som plötsligt blivit allvarligt psykiskt sjuk och en mamma som ensam skulle försörja sex barn. Alex har berättat hur han som liten fick arbeta på helger och lov (och ibland under skoltid) för att kunna ha råd med skolavgifter. Det var i den vevan han först kom i kontakt med Director och sedan hamnade hos oss.

Jag minns hur glad hans mamma blev när han kom ifrån Director och ser fortfarande framför mig hur hon sitter med ett stort leende på gräsmattan i vår trädgård den första och enda gången hon besökte oss.

Kort därefter dog hon nämligen.

När pappan inte längre fanns med i bilden ansåg hans släktingar inte att frun och barnen hade rätt till det hus som gått i arv till honom. De ville ha bort dem därifrån och en tidig morgon kom de med machetes och högg ihjäl mamman framför ögonen på yngste sonen.

…

Jag vet att hon hade varit väldigt stolt över Alex idag.

Det är vi också.

Äntligen har han tagit sin examen, vår äldste kille Alex. Tack vare två svenska tjejer som bidragit särskilt till hans universitetsstudier kan han nu titulera sig socionom.

Det firades förstås ordentligt i Kabale och han meddelar att han haft ”den bästa veckan i sitt liv”.

Härligt att höra! Önskar att vi hade varit med.

Bra jobbat Alex och stort tack igen till A och J för stödet.

Idag har det varit ”visiting day” på Bright och Januarys gymnasieskola. En av Kabales bästa skolor som de fick fotbollsstipendium till i början av året. Richman och Ulla åkte för att hälsa på dem och trots att de förstås tyckte det var trevligt att träffa killarna överskuggades tyvärr besöket av tråkigheter.

Det visade sig ha uppstått oklarheter gällande deras stipendier och man hade gett dem varsin faktura för skolavgifter.

Vi har ju tyvärr blivit varse de senaste åren att det finns många som uttnyttjar dessa unga fotbollstalanger. Man drar i dem och lovar guld och gröna skogar innan skolåret drar igång men när de nationella skolmästerskapen är över är det en helt annan attityd.

Vi har gjort klart för skolan att vi inte kommer att tolerera att de uttnyttjas på det viset. Har man ett stipendie för ett läsår ska det naturligtvis gälla hela året. Det var dealen och något annat hade vi aldrig accepterat.

Som tur är har vi dokumentation på vad som var överenskommet innan de började vilket jag hoppas ska vara tillräckligt. Men om de fortsätter bråka kommer vi kontakta de sociala myndigheterna (som är ytterst ansvariga för att värna barn och ungdomars rättigheter) för hjälp.

Jag får ibland frågan hur det går att driva verksamheten i Uganda när jag själv är i Sverige.

Det funkar bra för det mesta, tycker jag.

Tack vare smartphones och sociala medier är det lätt att hålla kontakten med både kollegor, våra ungdomar och Ulla förstås.

Annat var det för bara något år sen. Då var det e-mail/skype på datorn med väldigt skakig anslutning eller snabba (och svindyra) telefonsamtal som gällde.

Svårt att ens föreställa sig nu.