Karin skickade en kommentar och skrev bland annat:

Att se killarna spela i en svensk fotbollsturnering (vilken som helst) är min dröm. Vilken otrolig upplevelse det skulle vara för dem. Tyvärr har vi inte kommit längre i undersökningarna, vi har fullt upp med att försöka få verksamheten här att gå runt och att samla in pengar till en resa till Sverige, nej det känns inte rätt. Jag vet dock att många afrikanska fotbollslag blir sponsrade enbart i syfte att kunna delta i svenska turneringar. Och det är ju en annan femma. Vem sponsrar sådant? Hur ansöker man? Om någon där ute har idéer om hur vår dröm skulle kunna bli verklighet får ni hemskt gärna höra av er till mig.

Tänk er. Skitungarna på fotbollsturnering i Sverige. Det skulle bli en show sällan skådat.

Ja, jisses. Trodde det skulle bli en lugnare dag, men icke. Alltså dessa målare – hjulet snurrar men hamstern är död. Idag tappade till och med Alex humöret när de, än en gång, hade satt igång och målat utan maskeringstejp som såklart resulterade i färg på alla lister och dörrkarmar. Vilket de tyckte att vår städerska kunde tvätta bort medan de gick på lunch, som de dessutom ville att vi skulle betala.

Ni kan kanske ana vår reaktion på det förslaget. En jäkla låda har vi hållit, både jag och Alex. Killarna stod med stora ögon och undrade vad som flugit i oss. Till slut blev i alla fall resultatet någorlunda.

Då gick vi ut och fann en av pojkarna i full gång att måla hönsburen med roller och vår dyra färg.

Vilken cirkus.

Men. Slutet gott, allting gott. Nu lägger vi det här bakom oss och tänker på roligare saker istället. Julpynt till exempel. Vi har bestämt oss för att låta pojkarna bestämma hur de ska dekorera sina rum själva. Det blir en färgglad jul vågar jag lova

 

Det finns ett par saker som andra normalt funtade människor kanske kan hantera på ett behärskat sätt men som på nolltid förvandlar mig till en häxa. Under förmiddagen har jag varit en riktig skata. Jag blir förvånad själv, faktiskt,  hör mig själv skälla och gå på och tänker att ”nu får jag väl ändå ge mig” men kan liksom inte förmå att hejda mig. Vad var det gjorde att jag exploderade då? Pojkarna som betedde sig illa? Nej, i såna lägen har jag i regel ganska stort tålamod. Min ilska riktades mot de tre största dårar till målare jag någonsin skådat. Oh, blir alldeles rödflammig igen bara jag tänker på det. Lugn och fin nu. Lugn och fin.

Så.

Jo, vi ska måla om väggarna i huset. Hyresvärden står för kostnaderna för målarna och för ”billig färg”. Nu är det så att den billiga färgen är typ vattenfärg. I ett hus med tretton barn som härjar och inte alltid har rena händer och fötter vill man inte ha vattenfärg på väggarna då det innebär att färgen försvinner i kontakt med vatten så vi bestämde oss för att betala lite extra själva för att få målat med en färg som är vattenfast – d.v.s. att man kan tvätta bort eventuellt smuts. Nu vet jag inte mycket om måleriets konst men jag är ju inte helt tappad och vet i alla fall så mycket som att det t.ex. behövs spacklas och grundmålas innan man går loss på ”huvudfärgen”. Detta hade vi noga diskuterat med målarna innan de började och de garanterade ett superbt resultat. Don’t worry, mam, sa de. We are profesionals.

Dessa så kallade profesionals fann jag i morse applicera den dyra vattenfasta färgen direkt på väggarna som har blivit lagade med cement och alltså delvis är alldeles grå och skrovliga. Jag kände tempen stiga och hur jag bara ville skrika och kasta något i marken. Väste till förstemålaren:

Var är spacklet? – Vi har inget.

Var är grundfärgen – Behövs inte.

Maskeringstejpen? – Maskeringstejpen?

JAG BLIR VANSINNIG! Jo, ni behöver spackla och grundmåla. Tejp på lister och lampknappar är också att rekommendera, annars kommer det ju färg där med. Sen började jag gå på om hur fasen man kan kalla sig profesionell, att det är skandal, att vi tänker minsann inte betala för amatörjobb och fan och hans moster. Tur att Alex håller sig lugnt i dessa lägen. Han instruerade de stackars målarna om hur de bör går tillväga och såg till att skaffa spackel som kostade typ två spänn medan jag satt i en hörna och andades som en fisk på land och försökte hålla tårarna borta. Störtlöjligt, jag vet.

Jag gick ut till pojkarna i trädgården istället för att få något annat att tänka på. Det första de informerade mig om var att flera av våra kycklingar blivit stulna under natten TROTS ATT VI HAR EN NATTVAKT I TRÄDGÅRDEN. Hå hå, nu slog det över på andra hållet och jag började fnittra som en tok istället.

Ja jag säger då det. Kände att det nog var dags för mig att ta en liten break så jag packade min dator för att bege mig till sjön och lugna ner mig. Satte mig på en boda-boda och gav mig iväg. Halvvägs dit gick kedjan på motorcykeln sönder (såklart) och vi blev strandsatta i närmare en halvtimme innan en annan boda kom och kunde ta mig vidare.

Väl framme slog jag mig ner med datorn i knät, beställde in något kallt att dricka och tog ett djuuupt andetag. Allt kändes bättre.

Tills nu när Alex ringde och informerde mig om att vi glömt betala elräkningen i fredags och att han sett nissar från elbolaget i området som stängde av strömmen hos folk och att jag snabbt som attan måste åka tillbaka till stan och betala.

Serenity now.

(Nä, får allt ta och lämna det neurotiska fruntimret här och återvända till stan som den cool lugna tjej jag faktiskt är. Ska ge det ett försök i alla fall. Hakuna Matata.)