Äntligen har han somnat, Gwanga. Stackaren. Alltså fy fasen, jag lider med honom. Blåsor precis överallt, han ser icke klok ut. Han ville inte att vi skulle ta någon bild och det respekterar vi såklart, det hade inte jag heller velat. Förhoppningsvis är det bra igen om någon dag, men risken är väl att fler står på tur. Vi körde en snabb koll bland killarna och det var ett par stycken som inte haft vattkoppor. Typiskt, såhär till jul men som jag sagt vid tidigare tillfälle – det är bara att gilla läget.

Det är inte bara med Gwanga vi haft bekymmer idag, tyvärr. Det har varit en kass dag överlag. I förmiddags bad jag grabbarna att plocka skräp från tomten för att göra det fint tills mina föräldrar kommer. Visst plockade de, men myglade mest och började gnälla om hur mycket var och en hade gjort, att någon knappt plockat alls, ingen var skyldig till att skräpa ner och de skulle minsann inte städa upp efter någon annan. Jag vet inte om jag är extra känslig nu för att mamma och pappa ska komma eller vad det är men jag blev så otroligt ledsen och besviken över deras (inte allas ska förtydligas) beteende. Jag tackade dem så hemskt mycket för deras samarbetsvilja och gick ut i trädgården för att städa själv medan jag frenetiskt blinkade med ögonen för att inte börja gråta. Tydligen snappade de upp mitt missnöje och kom alla för att hjälpa till. På mindre än fem minuter var vi färdiga.

Bra så.

Andrew tog med halva gänget till fotbollsplanen medan andra halvan följde med mig till stan. När vi kom hem igen var de andra redan tillbaka och jag blev ombedd att gå in i ett av killarnas rum. Där satt en pojke med bomull i näsan och hela tröjan nedblodad. Vad nu? Jag fick berättat för mig att han råkat i bråk på fotbollsplanen, med sin bästa vän i huset. De hade börjat bråka om egentligen ingenting. Den ena hade råkat tackla den andra fult vilket fick honom att kalla den andra ett öknamn, denne gav igen med att säga att hans mamma dog i AIDS vilket (nästan förståeligt) resulterade i en snyting mitt i plytet. Andrew försökte separerade de två och blev under tumulten biten i armen.

Vi pratade och försökte reda ut det hela. Vi diskuterade hur det känns för någon som inte har sin mamma i livet att bli påmind om det på ett så brutalt sett och hur fel det är att skada någon, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Båda var väldigt ångerfulla och bad om ursäkt till varandra.

Dagens absolut starkaste ögonblick var när den lille pojken med rödgråtna ögon hulkande kramade om Andrew och bad honom om förlåtelse för att han bet honom varpå Andrew, även han med tårarna rinnande nerför kinderna,  kramade pojken tillbaka och sa att han godtog ursäkten. Åh, hjärtskärande.

Nej, det är inga enkla karaktärer vi har att göra med här alla gånger. Men de är i grund och botten bra killar, allihopa. Jag lovar.

Älskade, bångstyriga, fina, envisa, underbara, förbannade, jäkla skitungar.

(En god nyhet är i alla fall att mina föräldrar och Alex fick hämtat sakerna hos tullen, efter många om och men och reser imorgon till Kabale. Det ser vi mycket fram emot.)