Idag blev det klart att Ian, som vi sponsrade när vi fortfarande var en del av ”directors” organisation,  nu officiellt är en del av ”Emma & Therese Children’s Project”. Han kommer såklart att bo kvar hos sin fostermamma. Skillnaden är att vi från och med nu kommer att stötta henne med 100 000 uganda shillings varje månad (ca 300 kr)  och att Ian får komma och hälsa på våra stora killar ett par helgeftermiddagar i månaden.

Välkommen tillbaka i gänget, Ian!

När vi i slutet av november visste att ett två månaders långt jullov stundade, tänkte jag i mitt stilla sinne; Hjälp… Det blir en utmaning att hålla grabbarna sysselsatta. Faktum är dock att tiden har rusat och lovet har flugit förbi utan några större problem. Det har varit riktigt angenämt att spendera så mycket tid med grabbarna faktiskt. Tills idag. Sista dagen på lovet. Då spårade allt ur. Det är väl typiskt?

Och vilken urspårning sen.

Vi behöver inte gå in på detaljer men jag kan säga att allt egentligen handlade om att killarna inte förstår att det inte kan vara millimeterrättvisa vid precis varje tillfälle. Till exempel om någon, vars skolväska gått sönder, får en ny betyder inte det att alla ska få nya skolväskor. Jag har tappat det, både en och två och tre gånger idag. Riktigt ordentligt. Skrikit så att öronen fladdrat på stackarma. Kastat väskor efter ett par stycken, smällt i dörrar och till och med bett en fara och flyga (efter att han varit mer än lite snutig). Vilket han bestämde sig för att göra. Inte att fara och flyga men att gå ut genom grinden.

En stund senare var jag i stan med en av de andra pojkarna och skulle köpa nya väskor (how ironic) och fick då syn på vår lille pojk med en plastpåse fäst på en pinne gåendes uppe på en kulle.

Jag: Men kära lille vännen, what are you doing?

Pojke: Looking for scrap (metaller).

Jag: Why?

Pojke: For money, for buying food.

Mitt hjärta höll på att brista. Jag kramade honom hårt och sa att jag ibland kan bli arg, väldigt arg och kanske säga saker som inte är så kloka men att jag absolut inte vill se honom tillbaka på gatan igen. Kom så går vi hem.

Han följde med och senare fick jag höra att han sagt att han visste att vi skulle komma efter honom. Det uttalandet gör mig både väldigt glad och ledsen. Ledsen om det är så att de ställer till jävelskap för ingenting men glad för att de känner att de har någon som bryr sig om dem. Att de vet att någon finns där även om de beter sig illa ibland. Att någon kommer efter om de sticker. De har en trygg punkt. Ett hem. Det är just det som de har saknat och som vi strävar efter att ge dem.  

Det fina med våra killar är att hur illa de än kan bete sig så har de en förmåga att kunna ställa saker och ting tillrätta igen. När jag mer eller mindre hade slängt in handduken för dagen och stängt in mig på mitt rum, knackade det på dörren. Då stod de utanför allihopa och frågade om de fick komma in. Väl inne på rummet satte de sig alla på knä (ugandisk tradition) och bad om ursäkt för hur de uppfört sig under dagen och för att de gjort mig ledsen. De drog samma visa som jag brukar dra för dem nämligen att vissa dagar blir det bara fel. Att man ibland kan såra någon man egentligen tycker väldigt mycket om. De påstod, som de ofta gör när de är i trubbel, att det måste varit Stan, som var på besök. Stan = Satan. Oerhört vanlig ursäkt i det här landet.

Jag svarade med att säga att det är ju väldigt bekvämt att skylla på stackars Stan så fort man gjort något dumt men att vi väl får hoppas att Stan tagit semester nu ett par dagar. Det trodde alla att han hade. Följt att okontrollerat fnitter från oss allihopa varpå Dan, på sin knaggliga engelska, sa 

”Pardon, excuse me Emma, sorry for disturbing but is there maybe any Bingo tonight?”

Skitungar.

Bingo blev det till slut och  nu sover alla gott i sina sängar, redo för skola imorgon.

STAN, du håller dig borta! Hör du det?