Pojken som skolkat kom hem i eftermiddags, hög på marijuana och med en stor kniv i fickan. Inte kul. Han satt mest och blängde när vi pratade med honom, sen tog han en gryta med rester och satt och åt med händerna istället för att blir serverad av Irene som de andra. Efter det gick han omkring och gapade i huset om att han tänktne göra precis samma grej imorgon igen, skita i skolan och röka marijuana istället. Vår säkerhetsvakt befinner sig inomhus i natt, om i fall pojken skulle få för sig något. Det är ju vansinne egentligen att man ska behöva ha det men när det kommer till säkerhet vill jag inte riskera något.

Jag förstår ingenting. Denna urhärliga, spralliga och glada kille har på ett par dagar förvandlats till jag vet inte vad.

Att det är en protest av något slag är ju uppenbart. Men en protest mot vad? Mot oss? Varför? Enda han sa var att vi hade vägrat honom att gå på internatskola (trots att han aldrig någonsin sagt att han ens är intresserad av det). Blir icke klok på det. Jag uppskattar era tips otroligt mycket och försökte använda mig av ett när vi pratade. Jag frågade pojken hur han skulle agerat i en liknande situation. Om han var jag och skulle lösa ett problem som det vi står inför med honom. Han svarade att han skulle ha kastat ut ungen. Det verkar på något sätt som att vår kille inte pallar trycket, att det är för mycket för honom för tillfället och att han bara vill slippa ansvar. Att vara fri och ta dagen som den kommer. Enklast för honom är alltså om vi slänger ut honom. Kanske kommer han att känna lättnad då. En kravfri tillvaro. Men hur länge? Hur kul är det att rymma om ingen kommer efter? Hur kul är det att vara ”fri från krav” på tom mage när solen går ner ï Kabale och folk går hem för att lägga sig? Hur kul är det efter en vecka? Det tänker han såklart inte på nu. Det som är kruxet med många av våra killar, de går fortfarande på känsla och lever för dagen. Har svårt att se vad som gynnar dem i det långa loppet för att de under så lång tid inte haft nåt val än att leva från dag till dag.

Usch vad svårt.

Eftersom vi fann att det var droger och vapen involverade kände vi att vi ville informera probation officer om situationen och rådfråga henne. Hon menar på att vi måste vara tuffa mot pojken och visa att vi håller på våra regler. Att han behöver strängare tag. Skippar han skolan igen och kommer hem i det skicket ska vi inte släppa in honom.

Har jag hjärta till att neka honom att komma hem om han inte går till skolan imorgon? Jag vet inte…

Älskade vännen. Vi bryr oss så mycket om dig. Snälla, snälla, prata med oss. Berätta vad som är fel så att vi kan hitta en lösning.

Misstänker dock att han kanske inte riktigt vet vad det är som är fel vilket gör det svårt att sätta ord på. Att det mest är en känsla. Och hur hanterar man det?

Ett problem löser sig. Då dyker ett nytt upp.

Jag vet inte om ni minns att jag i somras skrev om en av våra pojkar som skolkade från skolan var- och varannan dag. Vi kämpade och kämpade för att komma tillrätta med problemet och motivera honom att gå i skolan. Ingenting hjälpte. Det gick så långt att vi, på inrådan av de sociala myndigheterna, faktiskt stängde av honom från projektet under ett par veckor. Vi tog honom till en släkting så att han skulle få tid att tänka över sin situation. Efter någon dag fick vi information om att han setts hos ”director”. Vilket gjorde mig otroligt ledsen därför jag vet att den där ”director” inte har något genuint intresse i barnens välbefinnande utan bara vill se oss misslyckas och självklart behandlade han nu pojken som en prins. En kort period. Sedan var det tillbaka till gamla rutiner. Varpå pojken rymde. Han kom och grät vid vår grind och bad om ursäkt. Bönade och bad om att få komma tillbaka. Tvingade Alex att ringa mig när jag var i Sverige för att han ville prata med mig och säga hur ledsen han var. Vi lät honom komma tillbaka. Självklart gjorde vi det. Och därefter har han uppfört sig exemplariskt.

Tills nu.

Förra veckan skolkade han en dag. Alex och Andrew spenderade en hel eftermiddag letandes efter honom. Till sist kom han hem självmant, vi satt och snackade en bra stund och han sa att han inte visste varför han skolkat. Att det bara blev så. Han sa att han var jätteledsen att han vill studera och lovade mig att han skulle bruka allvar. Efter det har det varit lugnt ett par dagar, vi har haft kontakt med hans lärare som bekräftat att han varit där och vi avfärdade incidenten som en engångsföreteelse.

Igår fick vi information om att han återigen skolkat. Han gick till skolan på morgonen. Trodde vi. Det hade han inte alls gjort utan smitit iväg på annat håll. På kvällen kom han igen. Alex satt i närmare två timmar och pratade med honom. Även denna gång sa han att han inte visste varför han inte gått till skolan. Han ville gå dit men på vägen så kom han på andra tankar. Alex sa till honom att nu får det faktiskt vara slut på de här dumheterna, man måste gå till skolan även om man inte känner för det. De pratade och än en gång bad pojken om ursäkt och lovade att gå till skolan idag. Alex följde honom i morse och såg till att han satte sig tillrätta i klassrummet. Därefter gick han till lärarrummet för att be dem informera oss omedelbart om pojken lämnar skolområdet eller inte dyker upp på morgonen. Tio minuter senare gick han för att titta till pojken i klassrummet. Hans väska hängde på stolen men pojken var inte där. ”Han gick på toa”, sa hans lärare. Alex kollade toaletterna. Ingen pojke.

Han hade alltså stuckit. Igen.

Detta är så otroligt frustrerande. Det är uppenbarligen något som tynger pojken när det kommer till skolan. I alla andra sammanhang uppför han sig hur bra som helst. Jag förstår det inte och jag vet inte hur vi ska hantera det. Kurator har han pratat med. Vi pratar med honom ofta och länge. Han säger att det inte är några bekymmer i skolan, att han vill gå dit men ändå så blir det såhär.

Vi lyssnar på honom. Vi vill veta vad som gör att han beter sig såhär men han vägrar att berätta. Vill han ha uppmärksamhet? Känner han att han inte klarar av skolan? Är det någon som mobbar honom? Vill han hellre smyga iväg och träffa flickvännen? Tar han droger? Varför kan han inte berätta för oss vad det är som är fel så att vi kan hitta en lösning?

Frustrerande, som sagt. Oerhört frustrerande. Och situationen, om det fortsätter på det här viset, kommer att bli ohållbar. De andra pojkarna kommer att börja undra varför de ska behöva gå i skolan när den pojken missar, gång på gång. Ni vet att jag tycker ni läsare är så himla kloka och alla goda råd på hur ni tycker att vi ska hantera situationen är väldigt välkomna.

Det sista jag vill är att behöva ”kasta ut” honom ur huset.

What to do?

Idag fanns inga ursäkter. Nog därför Alex varit tyst mestadelen av kvällen efter att jag, än en gång, krossat honom i pingis. ”You may call me the champion, number one, queen of table tennis or simply the best”, informerade jag honom om. Payback time efter alla gliringar han och pojkarna utsatt mig för.

Risken är dock att jag kommer få äta upp det igen snart. Kan ge mig fasen på att han i detta nu tränar skruvservar och nätrullare på sitt rum.

Vad har mer hänt idag?

Gwanga var på en tillställning på gamla skolan, en sorts tackfest för sjuorna som nu börjar secondary school. Han fick ta med en gäst och valde sin mamma. Väldigt rart, tycker jag. De hade haft jättetrevligt.

 Aje och Brian spelade sin första fotbollsmatch för nya skollaget, Aje utsågs till lagkapten till och med. Inte illa.

Killarna har också svarat på brev från gymnasieeleverna i Lund och fick i uppgift att gruppvis komma på en fråga de ville ställa.

”Do you know Bingo?”

Denna besatthet av bingo börjar bli sjuklig.