Pojken som skolkat kom hem i eftermiddags, hög på marijuana och med en stor kniv i fickan. Inte kul. Han satt mest och blängde när vi pratade med honom, sen tog han en gryta med rester och satt och åt med händerna istället för att blir serverad av Irene som de andra. Efter det gick han omkring och gapade i huset om att han tänktne göra precis samma grej imorgon igen, skita i skolan och röka marijuana istället. Vår säkerhetsvakt befinner sig inomhus i natt, om i fall pojken skulle få för sig något. Det är ju vansinne egentligen att man ska behöva ha det men när det kommer till säkerhet vill jag inte riskera något.
Jag förstår ingenting. Denna urhärliga, spralliga och glada kille har på ett par dagar förvandlats till jag vet inte vad.
Att det är en protest av något slag är ju uppenbart. Men en protest mot vad? Mot oss? Varför? Enda han sa var att vi hade vägrat honom att gå på internatskola (trots att han aldrig någonsin sagt att han ens är intresserad av det). Blir icke klok på det. Jag uppskattar era tips otroligt mycket och försökte använda mig av ett när vi pratade. Jag frågade pojken hur han skulle agerat i en liknande situation. Om han var jag och skulle lösa ett problem som det vi står inför med honom. Han svarade att han skulle ha kastat ut ungen. Det verkar på något sätt som att vår kille inte pallar trycket, att det är för mycket för honom för tillfället och att han bara vill slippa ansvar. Att vara fri och ta dagen som den kommer. Enklast för honom är alltså om vi slänger ut honom. Kanske kommer han att känna lättnad då. En kravfri tillvaro. Men hur länge? Hur kul är det att rymma om ingen kommer efter? Hur kul är det att vara ”fri från krav” på tom mage när solen går ner ï Kabale och folk går hem för att lägga sig? Hur kul är det efter en vecka? Det tänker han såklart inte på nu. Det som är kruxet med många av våra killar, de går fortfarande på känsla och lever för dagen. Har svårt att se vad som gynnar dem i det långa loppet för att de under så lång tid inte haft nåt val än att leva från dag till dag.
Usch vad svårt.
Eftersom vi fann att det var droger och vapen involverade kände vi att vi ville informera probation officer om situationen och rådfråga henne. Hon menar på att vi måste vara tuffa mot pojken och visa att vi håller på våra regler. Att han behöver strängare tag. Skippar han skolan igen och kommer hem i det skicket ska vi inte släppa in honom.
Har jag hjärta till att neka honom att komma hem om han inte går till skolan imorgon? Jag vet inte…
Älskade vännen. Vi bryr oss så mycket om dig. Snälla, snälla, prata med oss. Berätta vad som är fel så att vi kan hitta en lösning.
Misstänker dock att han kanske inte riktigt vet vad det är som är fel vilket gör det svårt att sätta ord på. Att det mest är en känsla. Och hur hanterar man det?
Oj så tufft, massa styrkekramar till er! Hoppas att imorgon är en bättre dag.
Åh jag önskar att jag bara kunde komma ner, skaka lite på honom och ge en ordentlig utskällning och att allt skulle bli bra sen. Shit vilken svår situation ni måste vara i. Jag är så imponerad av er arbete med killarna så ni förstår inte. Jag följer er blogg dagligen och blir lika imponerad varje gång. Jag önskar att jag kunde göra en en tiondel av det ni gör. Jag har skänkt lite pengar men är student så har inte så mycket att ge. :/ Om ett halvår när jag är färdigutbildad och förhoppningsvis har jobb ska jag definitiv skänka mer. Fortsätt jobba på med killen, jag är helt säker på att ni kommer lösa det på bästa sätt!
Å, vad svårt! Jag tycker att du gör ett super-duper-jobb!
Att han säger att han själv skulle ha kastat ut honom, kan inte det bottna i en känsla av otillräcklighet? Att han känner att han inte riktigt är värd ett hem/att han inte vågar lite på att det är på riktigt? Äsh, jag vet inte. Jag tror det ni gör – att prata, är bra! Men efter en viss gräns är det ju också hans ansvar att sköta sig – det känns som att ni gör så mycket ni kan!
En ide vore kanske att fråga de andra killarna vad de tror är felet med den här pojken, kanske har de en ide på en lösning? De är ju faktiskt de som bäst borde känna igen sig i pojkens situation!
Lycka till! Hoppas, hoppas att det löser sig!
Å, vad svårt! Jag tycker att du gör ett super-duper-jobb!
Att han säger att han själv skulle ha kastat ut honom, kan inte det bottna i en känsla av otillräcklighet? Att han känner att han inte riktigt är värd ett hem/att han inte vågar lite på att det är på riktigt? Äsh, jag vet inte. Jag tror det ni gör – att prata, är bra! Men efter en viss gräns är det ju också hans ansvar att sköta sig – det känns som att ni gör så mycket ni kan!
En ide vore kanske att fråga de andra killarna vad de tror är felet med den här pojken, kanske har de en ide på en lösning? De är ju faktiskt de som bäst borde känna igen sig i pojkens situation!
Lycka till! Hoppas, hoppas att det löser sig!
Jag har ingen erfarenhet alls av liknande men rent spontant tycker jag att ja, hårdare tag, men också extrem tydlighet och information inte bara till den grabben utan till alla grabbarna att man är vcälkommen hem nykter och utan vapen.
Håller också med om att det kan vara läge att rådfråga de andra grabbarna, de äldre i vartfall för de har ju ändå mer erfarenhet än ni i detta fall, underskatta inte deras vishet. Visa att ni alla tillsammans kan göra något men inte bara de eller bara ni.
Är det månne någon form av test/revolt?! Behöver han veta att ni finns kvar när det blåser? Hans svar att "kasta ut ungen" kan också vara ett test. Tänker att det inte är helt ovanligt med tester bland barn som tidigare blivit svikna av vuxenvärlden. Av någon anledning kanske han inte känner sig hemma i skolan och därför söker sig till sin gamla miljö. Känner igen det där med att leva för dagen, behovet av quick fix" och att inte orka kämpa och vänta på belöning som kommer längre fram, som t ex studier och betyg. Jag tycker också att ni tänker så rätt och jobbar så bra. Lycka till!!
Tycker som några andra i kommentarsfältet att kanske rådfråga de andra som är i samma ålder och med samma erfarenhet, det är svårt som vuxen att försöka sätta sig in i ett barns synvinkel på saker och ting..
Som den struliga unge jag var kan jag säga av egen erfarenhet att det gäller att vara konsekvent som vuxen. Det är klart och tydligt inte okej med droger och vapen, och då ska ju privilegier försvinna. Man kan inte ha samma villkor som de som sköter sig och det är inte en fråga om straff egentligen utan att få det man gjort sig förtjänt av och göra situationen rättvis mot de andra barnen. Men det är ju en supersvår situation och jag tycker ni kämpar på så bra! Håll på era regler bara, för de är ju där av en anledning. Och just det, att gapa att man "ska göra samma sak nästa dag" skulle jag när jag var barn ha skrikit för jag ville ha uppmärksamhet eller testa gränserna. Man har redan gjort något dumt, men så fort den första stormen blåst över vill man blåsa upp det på nytt genom att hota om framtiden. Alternativt för att se hur mycket liv man kan föra utan att det får konsekvenser. Men alla är ju olika och vad som försiggår i huvudet på just den pojken är ju svårt att veta. Lycka till för sjutton! Jag blir så imponerad av ert arbete trots motgångar lite då och då!
Tycker som några andra i kommentarsfältet att kanske rådfråga de andra som är i samma ålder och med samma erfarenhet, det är svårt som vuxen att försöka sätta sig in i ett barns synvinkel på saker och ting..
Som den struliga unge jag var kan jag säga av egen erfarenhet att det gäller att vara konsekvent som vuxen. Det är klart och tydligt inte okej med droger och vapen, och då ska ju privilegier försvinna. Man kan inte ha samma villkor som de som sköter sig och det är inte en fråga om straff egentligen utan att få det man gjort sig förtjänt av och göra situationen rättvis mot de andra barnen. Men det är ju en supersvår situation och jag tycker ni kämpar på så bra! Håll på era regler bara, för de är ju där av en anledning. Och just det, att gapa att man "ska göra samma sak nästa dag" skulle jag när jag var barn ha skrikit för jag ville ha uppmärksamhet eller testa gränserna. Man har redan gjort något dumt, men så fort den första stormen blåst över vill man blåsa upp det på nytt genom att hota om framtiden. Alternativt för att se hur mycket liv man kan föra utan att det får konsekvenser. Men alla är ju olika och vad som försiggår i huvudet på just den pojken är ju svårt att veta. Lycka till för sjutton! Jag blir så imponerad av ert arbete trots motgångar lite då och då!
Tonårs revolt ?? Min son på 12 vände som på en dag. Fyång kramig mamma älskande unge till rökande drickande tonåring !!
Du kan inte slänga ut honom 🙁 Barn måste få en tygg famn och veta att dom är älskade oavsett. Tuffare straff dock !!
Idag är en dag med utegångsförbud för mina två tonåringar som valde att komma hem 23 igår när tiden är 21.
Tro mig, det svider att inte få va med vännerna.
Nu kan man inte jämnföra här och där…. Men barnens revolt mot vuxenvärlden är nog samma. Vissa tar ut svängarna hårdare än andra….
Hej hej
Brukar följa er blogg och läste nu lite om era nya bekymmer och allas kommentarer, nu har ju jag bara erfarenhet av en lillebror i Sverige som har varit strulig och jag förstår att det är lite annorlunda men han ibland testar folk i sin omgivning på liknande sätt och självstraffar sig på liknande sätt ibland. Så min spontana känsla är kanske den här pojken fått för sig att han inte förtjänar den hjälp ni ger han, kan någon ha sagt något till honom. Att ni inte egentligen vill hjälpa honom eller något sådant? Förstår på vad jag tidigare läst i er blogg att de ibland får höra att de är onödiga att jobba med och så. Jag ser att många verkar tycka straff är en bra idé fast det är kanske en "ful handling" så tycker jag testa samvetet först, säg att ni blir sårade och fråga om han inte vill bo hos er osv, då brukar i alla fall på min lillebror fungera så att det kommer fram "nej men du vill inte hjälpa mig" och då vet ni i alla fall om det är något sådant som tynger.
Hoppas hur som helst det löser sig och låt inte den här händelsen tynga ner din känsla, ni gör ett toppenjobb där nere
Vänliga hälsningar
Lola
Vet inte vilken pojke det är eller vilken typ av relation ni har, men kanske har han kommit till den gränsen där han vill testa om ni verkligen står kvar vid hans sida även om han gör misstag. Att slänga ut honom vore då en bekfräftelse på det han är rädd för. Kanske har han kommit i kontakt med någon gammal kompis som fått honom på andra tankar..
Svårt och tuff situation att hantera! Var tydliga med att inte sätta för höga krav på honom (inte för att jag tror att ni gör det, men så att han inte känner så) och låt skolan vara det enda han verkligen måste engagera sig i. Hjälp honom med de saker som han annars känner ansvar för, vad det nu kan vara. Hjälp honom med städning när ni ska städa..