Fars dag idag och jag är så glad för att både jag och Isaac har våra fina pappor. Ännu mer det här året med allt som är och har varit.

Bilden på Alex och Isaac togs i mars, samma dag som Öresundsbron som skymtas i bakgrunden, stängdes på grund av coronapandemin. Minns oron jag kände och att jag längtade så mycket efter sommaren. Hoppades att allt elände skulle vara förbi då. Och visst lugnade det ner sig ett tag, men nu är viruset tillbaka med full kraft och var och en av oss måste ta ansvar för att sjukvården ska mäkta med.

Vi har gjort det och måste göra det igen och igen så länge det behövs.

Det kommer bättre tider.

När pandemin tog fart fattade Ulla beslutet att stanna i Kabale, hon ansåg att det var säkrare än att evakueras hem.

Först nu har hon beslutat att resa till Finland för att kunna vara med sina nära och kära.

Imorgon flyger hon och vi önskar henne säkraste möjliga resa.

Tack för allt Ulla! Hoppas det inte dröjer för länge innan du är tillbaka i Kabale igen!

Även Ivan, som går i fjärde och sista årskursen på O’level, har återvänt till skolan. Såhär såg det ut när han rapporterade.

Efter över sex månaders lock-down kom i veckan besked från ugandiska myndigheterna att grund- och gymnasieskolorna kommer att öppna för sina sistaårselever. Det har pratats mycket om att slopa det här läsåret helt men nu väljer man alltså att öppna istället.

Vi var inte beredda på det och mycket är fortfarande oklart. Egentligen skulle de nu vara inne på slutet av tredje och sista terminen, men om jag förstått det rätt kommer räkna detta som starten på termin två och den tredje kommer inte att vara över förrän i april.

Hur det blir för övriga årskurser vet vi inte ännu.

Väldigt rörigt alltihop.

Men de som fått börja igen är förstås glada att slippa isoleringen och träffa sina klasskompisar och lärare igen.

Vi fick en stor låda med Lego från en läsare när vi startade vår verksamhet. Det tillhörde hennes son som inte behövde det längre, så det skänktes det till oss med förhoppning att det skulle komma till nytta.

OM det har.

I snart tio år har det byggts. Vi är så tacksamma för det och allt annat fint vi fått genom åren.

Utflykter och swimmingpooler i all ära men vardagen ser förstås annorlunda ut.

Som jag nämnt förut är vi lyckligt lottade och har både rinnande vatten och reservtankar i huset. Men de sinar fort om vattnet försvinner. Och det gör det med jämna mellanrum. Enda sättet att få tag på vatten då är att gå till de kommunala brunnarna.

Tur att vi är många som kan hjälpas åt att bära.

Ska tilläggas att i väldigt många hushåll i Kabale och Uganda hämtar man alltid vatten såhär, rinnande vatten hemma är långtifrån alla förunnat.