Något gott kom i alla fall ur gårdagens tråkigheter. Efter diskussionerna kring de där armbanden, dess försäljning och verkan som gåvor till byns tjejer kom vi automatiskt in på ämnet ”flickvänner” och spontant drogs det igång en väldigt intressant och givande diskussion om hur vi alla ser på det där med flick/pojkvänner. Hur Uganda och Sverige är annorlunda och hur något som för mig som svensk kanske är ”normalt” tonårsbeteende, här i Uganda ses som något väldigt väldigt dåligt.

Vi märkte att killarna hade många frågor och undringar och det kändes skönt att de (och jag) vågade öppna upp sig och prata om så känsliga ämnen. Jag tror mycket på att ha en öppen relation till pojkarna, att de ska känna sig fria att prata med oss om det är något de undrar över, hur pinsamt ämnet än må vara. Som jag sagt tidigare så vill jag att vi, till skillnad från majoriteten av ugandierna, försöker se verkligheten som den är när det kommer till våra tonåringar och deras förehavanden.

Då klockan var mycket igår, hann vi inte sitta så länge men jag har lovat dem att vi snart ska ordna liknande samtal igen.

Jag ser det som vårt ansvar att ge dem all information och fakta de behöver och jag hoppas att vår approach kommer att få dem att tänka två gånger innan de ”hoppar i säng” med någon.

Vad kul att så många gillar armbanden, vad gäller försäljning så vet jag inte om det är möjliigt, i nuläget. Dels får man tänka på att de tar lång tid att göra och sen vet jag faktiskt inte hur reglerna ser ut kring att sälja saker som de har gjort. Vill ju inte gärna bli anklagad för att bedriva barnarbete.

Att grabbarna skulle vara intresserade av att sälja armbanden råder det dock inga tvivel om, det fick vi tyvärr bistert erfara igår.

Vi gjorde misstaget när vi drog igång workshopen förra veckan att visa killarna en massa exempel på armband som Quena har gjort och de har i flera dagar sprungit omkring med dem. Helt ok, MEN, Quena har hela tiden varit tydlig med att hon kommer att vilja ha tillbaka dem. Igår bad jag killarna att ta fram armbanden för att ge dem till henne. Bara för att få reda på att en hade gett ett armband till sin flickvän och att en annan hade sålt ett till en dam när de var och tittade på fotboll i stan.  Alltså, jag trodde att jag skulle tappa det för en liten stund. En pojke hade alltså SÅLT ett armband tillhörande en av våra gäster.

Usch, jag skämdes ögonen ur mig. Mycket har vi varit med om med dessa killar men aldrig något sånt här. Stjäla från en gäst och sen sälja det. Jisses. Nu ansåg väl pojkarna inte riktigt att de hade stulit från Quena utan att det rådde missförstånd över reglerna kring de där armbanden. Och det kan jag delvis ge dem, de hade ju inte gått och tagit något från henne väska direkt utan ”råkat komma över” armbanden efter workshopen. Jag inser ju nu att vi skulle ha varit tydliga med de där armbanden innan vi drog igång och sedan samlat in alla smycken när vi var färdiga.

Men killarna vet, vid det här laget, mycket bättre än så. De visste att armbanden inte tillhörde dem men beslutade sig för att göra på det där viset ändå.

Fy fasen vad jag var/är besviken på dem, vilket de också fick höra igår, både en och två och tre gånger. Och jag har gjort det alldeles klart för dem att varenda liten pinal ska vara tillbaka senast på onsdag som är Quenas sista dag med oss.

Jag hoppas verkligen att de har lärt sig en läxa av det här. Det har jag gjort i alla fall.

Lyckligtvis är Quena en mycket förstående person och tog det hela med ro men det gör det inte okej. Sånt här ska inte hända. Det kvittar hur många år de levt på gatan och hur mycket det må klia i fingrarna på dem när de ser en sådan chans. Jag tolererar det inte. Punkt slut.  

Jag såg i kommentarsfältet att några måste ha missuppfattat. Det var Quenas visningsexemplar, alltså hennes egna armband som ett par pojkar hade lagt vantarna på. Jag ber om ursäkt om det inte framgår tydligt nog i texten. De armband de själva gjort gör de såklart vad de vill med. Quena har även lämnat tråd för att de ska kunna fortsätta träna på tekniken och har sagt att hon kan skicka mer tråd när den vi har tar slut så hon är ytterst givmild. Om killarna vill sälja dem här i Kabale så kan vi självklart hjälpa dem att göra det. Vad gäller försäljning till Sverige blir det svårare, jag vet inte vad reglerna säger. Det ska väl skattas för och så gissar jag. Och dessutom får det absolut inte bli fråga om något slags barnarbete. Syftet med armbanden var att de skulle lära sig något nytt som de kanske kan ha nytta av och att de tycka om att göra dem. Det hoppas och tror jag att alla förstår.