Utflykter och swimmingpooler i all ära men vardagen ser förstås annorlunda ut.

Som jag nämnt förut är vi lyckligt lottade och har både rinnande vatten och reservtankar i huset. Men de sinar fort om vattnet försvinner. Och det gör det med jämna mellanrum. Enda sättet att få tag på vatten då är att gå till de kommunala brunnarna.

Tur att vi är många som kan hjälpas åt att bära.

Ska tilläggas att i väldigt många hushåll i Kabale och Uganda hämtar man alltid vatten såhär, rinnande vatten hemma är långtifrån alla förunnat.

I veckan överraskades ungdomarna rejält av Ulla och ett par bekanta till henne från Tyskland som arbetar som läkare i Uganda.

Efter månader av karantän ville de se till att de fick en riktigt rolig dag och bjöd med allihop på en badutflykt till Lake Bunyonyi.

Fantastiskt snällt! Tusen, tusen tack!

(Givetvis hade vi gärna ordnat en sådan aktivitet själva men tyvärr är läget väldigt ansträngt för tillfället så vi måste prioritera det absolut mest nödvändiga).

Alla hoppas att saker och ting ska gå tillbaka till nåt slags normalläge. Våra fotbollskillar längtar så mycket efter att träna och spela matcher som vanligt.

Benny, som nu spelar på seniornivå, försöker hålla sig i form och inspirerar många av de andra att göra detsamma.

Precis som för alla andra har det varit ett påfrestande år för oss. Och än är det inte över…

Men. I allt elände är jag väldigt, väldigt tacksam över att vår lilla familj har kunnat vara tillsammans.

Om pandemin brutit ut samma tid i fjol, hade vi varit fast på två olika kontinenter.

Hemska tanke.

Det blir många varv i trädgården för Pias och de andra småkillarna och det sliter förstås på cyklarna.

Punkteringar är inte ovanliga.

Tur att det finns reparationsservice tillgänglig nästan dygnet runt.

Skolorna fortsatt stängda i Uganda, våra undomar har varit hemma i snart ett halvår. Inte klokt egentligen. Och sjukdomsfallen ökar i landet så ingen vet hur länge detta kommer pågå.

I Kabale följer de förstås utvecklingen och försöker få dagarna att gå…