Det har ju varit och är fortfarande väldigt rörigt för skolelever i Uganda. Efter den långa nedstängningen, för vissa över ett år, har de ugandiska myndigheterna äntligen kommit med besked om hur det ska bli framöver.

I vanliga fall sträcker sig ett läsår från februari till slutet av november, målet är att återgå till det men det kommer att ta tid. Nästan tre år enligt de uppgifter som nyligen blev offentliga.

Till sommaren ska alla årskurser vara klara med läsår 2020. Snart därefter drar läsår 2021 igång. Planen är sedan att genom kapning av lov och terminslängder sakta men säkert komma tillbaka till normala förhållanden.

2024 beräknar man vara i fas igen.

Detta är om allt går som tänkt, vilket man förstås inte vet. Osäkerheten är stor, inte minst på grund av att vaccinationerna i Uganda av olika anledningar inte kommit så långt. Håller tummarna för att det inte kommer krävas ytterligare lock-downs och att ugandiska skolelever kan få studiero.

Såhär ser skolkalendern i Uganda ut de kommande åren.

En oväntad och otrolig historia har utvecklat sig i Kabale under våren. Den handlar om en av våra killar, Steven, som kom till oss efter en tid på gatan där han hamnade på grund av att hans ensamstående pappa inte kunde ta hand om honom. Hans mamma försvann spårlöst när han var cirka två år och han har vuxit upp i tron att hon övergav honom.

Men det tycks inte vara hela sanningen, har det visat sig nu.

Vi fick en dag kontaktuppgifter till en person som sades ha kopplingar till hans mormor som i sin tur möjligen hade information om hans mamma.

Tillsammans med vår socialarbetare Alex reste Steven till området personen i telefon angett, några timmars bilfärd från Kabale. Och efter många om och men lyckades de finna mormorns hus. Hon kände igen honom och blev chockad för hon trodde inte han var i livet.

Hon berättade att hans mamma ibland kom och hälsade på men att hon bodde i ett annat distrikt. De blev lovade att deras uppgifter skulle förmedlas.

Några dagar senare fick de kontakt med mamman per telefon och Steven fick för första gången höra hennes version av vad som hände när han var liten. Enligt henne hade hon gett sig av tillfälligt med intentioner att komma tillbaka och hämta Steven, men att hon då fått information om att han omkommit efter att ha blivit påkörd av en bil. Hur hon fick veta detta och av vem framgick inte riktigt.

Hon uppgav att hon var förkrossad och att det tog lång tid för henne att komma över den värsta sorgen.

Efter något år träffade hon en ny man och de bildade familj. Steven har alltså flera halvsyskon. Den nya mannen bekräftar att han vetat om att hon hade ett barn sen tidigare som dog under tragiska omständigheter.

Allt detta är förstås mycket omtumlande för Steven. Det är många, många frågetecken som behöver redas ut och det kommer ta tid att bearbeta allt som skett.

Men både han och mamman är jätteglada över att ha fått kontakt med varandra och ser fram emot att ses.

På bilden träffar Steven sin mormor för första gången sedan han var liten. Mycket snart hoppas vi att han också kan återförenas med sin mamma

Snart, snart är alla tillbaka i skolan igen.

De äldre har återvänt en årskurs i taget, nu är det bara Award och Pias kvar. Drygt tre veckor till hemstudierna förhoppningsvis är ett minne blott.

Om allt går enligt plan tar de på sig uniformerna igen och traskar till skolan den 7 juni.

Som jag berättat tidigare har de ugandiska myndigheterna skärpt både regler och rutiner för uppföljning av organisationer som arbetar med utsatta barn och ungdomar.

Väldigt bra.

Förhoppningsvis kommer det ner antalet oseriösa aktörer och skapa större trygghet.

Häromdagen kom en delegation från ministeriet för att hålla ett möte i Kabale. Men i sista sekund ändrades upplägget och istället för möte bestämde de sig för att besöka varje enskild verksamhet för inspektion.

Såhär såg det ut när de kom till oss.

En av våra killar förlorade tyvärr en anhörig i veckan. Traditionsenligt arrangerades begravning dagen därpå och från alla möjliga håll strömmade folk till.

Alltid så fantastiskt att se – uppslutningen och gemenskapen.

Måste ha varit fruktansvärt ensamt för de som miste någon när restriktionerna var som hårdast under pandemin.

Min kollega Richman, som är ansvarig i huset, informerade mig för ett tag sen att vårt utekök var i behov av renovering.

Då uttryckte han sig milt förstod jag när jag såg bilden. Jösses. Stackars Irene som behövt laga mat där.

Vi har en förhoppning om att så småningom bygga ett permanent kök, men i nuläget måste vi prioritera det allra mest nödvändiga för att få det att gå runt. En upprustning föll givetvis under den kategorin.

Före

En snickare anlitades som var tvungen att ta bort nästan allt gammalt virke och ersätta med nytt

Såhär blev slutresultatet. Lite bättre i alla fall.