Ni kanske undrar om man kan bli sur över att inte få nummer 17 på sin matchtröja?

Det kan man. Man kan bli väldigt sur. Man kan sura en hel eftermiddag faktiskt.

Hur jag vet det?

Gissa.

Alla barnen sover, utom Ivan.

Han tar sig ett bad (och sjunger för sig själv).

Plutten.

Tugumi och Dans morfar dog i förrgår. Idag var vi på begravning allihopa, en väldigt fin cermoni. Sist vi var på begravning gällde det Alex mamma, hon som blev mördad i en släktfejd, som jag tidigare berättat. Den begravningen var också fin men alla var i chock så det gick liksom inte riktigt att ta in det vackra.

Morfadern var väldigt gammal och därför var kanske sorgen och chocken inte lika påtaglig. Jag tyckte det var så otroligt rörande. Tänk er att sitta utanför en hydda högt uppe i bergen och höra flera hundra människor sjunga. Magiskt.

Något som förstörde det hela var att jag var den enda Mzungon (vita personen) där. Det ser ju såklart inte jag och känner att jag smälter in bra i bakgrunden tillsammans med mina grabbar. Arrangörerna höll inte med. Mzungon ska sitta framme på podiet tillsammans med prästerna. Sen ska hon hålla tal.

Oh shit.

Ja  vad skulle jag göra? Det var ju bara att börja snacka. Så nu har man hållt tal på en ugandisk begravning också. Utan att någonsin ha träffat den avlidne.

Stuart är uttagen till skollaget i friidrott och idag var det tävlingsdag på Kabale Staduim, något jag självklart inte ville missa.

Jag blev informerad om att tävligarna började prick kl nio. Nu vet jag att exakta klockslag inte existerar här och därför tog jag det så lugnt i morse och entrade arenan vid 9.30. Massa ungar överallt. Ingen Stuart. Nehepp, de har kanske inte kommit ännu. En halvtimme gick. Fortfarande ingen Stuart. Där satt jag som ett fån. Folk glodde på mig som om jag vore ett UFO.

Ringde Alex, jodå, jag var på rätt ställe. Smsade de svenska tjejerna. Efter en stund kom de och gjorde mig sällskap och då dök som tur var även Stuart upp.

Tiden gick. Kl. 11.30 drog första tävlingarna igång. Det tar tid att få tummen ur här. Men, när det väl var igång var det värt väntan. Stuart deltog först i 5000 meter och sen 800 meter, starkt påhejad av ett gäng galna svenska tjejer.  Första loppet fick han tyvärr avbryta, han gick ut för hårt för tidigt men det andra gick hur bra som helst. Han kom på 4:e plats av typ 40. Stolta ”morsor” på läktaren kan ni tro!

Här är en litet filmklipp från dagens tävlingar. Det fanns inga koner för att markera ut en 400 meters bana. Inga problem, går lika bra med ett femtiotal ungar.

”Aje” berättade att de en gång hittade en död bebis i en sopcontainer. Först blev de skrämda men för mycket hunger (och limsniffning) fick dem att överväga att äta upp fostret.

Lyckligtvis råkade en präst de kände gå förbi och han larmade polisen.

Jag vet att detta är något som plågar pojkarna mycket. Att de var så desperata att de hade kunnat äta upp barnet. Vill inte tänka på vad som hade skett om inte prästen dykt upp.