Vilken härlig dag. Våra skitungar presterar kan ni tro. Idag vann de sin fotbollsmatch och leder nu hela turneringen. Och idag kom de äldre killarnas lärare och lämnade tillbaka prov som de skrev förra veckan. Det var gamla nationella prov de fick skriva och är alltså precis samma typ av prov som de skriver i slutet av terminen i skolan. ALLA hade gjort enorma förbättringar jämfört med hur de presterade på sina slutprov. Ett exempel är Gwanga, på slutprovet i engelska förra terminen fick han 25 %, på det här provet fick han 83 %. Det är fasen helt fantastiskt tycker jag. Jag hoppas så innerligt att de blir taggade av det här och ser att de verkligen kan prestera, det handlar bara om fokus.
De små killarna har fortfarande skolundervisning, imorgon ska de skriva prov. Vi får hoppas det går lika bra för dem. Våra äldre killar har istället workshop på förmiddagarna den här veckan. En kurator/sjuksköterska kommer och har lite snack och lektioner kring ämnet ”Tonår och pubertet”, något vi ansåg kunde vara på sin plats just för våra äldre killar. De är populära hos flickorna i området, våra grabbar, och vi har sett hur det smusslas med kärleksbrev och snack om flickvänner. Tillsynes oskyldigt och väldigt rart men kan snabbt utvecklas till något helt annat. Killarna är allt annat än oskyldiga. De har sett så mycket på gatan. Prostitution, våld mot kvinnor, porrfilm etc, etc. Vi kan inte bevaka dem dygnet runt och självklart inte stoppa dem från att skaffa flickvänner men vi vill se till att de har all information de behöver och att de har möjlighet att ställa frågor till kuratorn som de kanske finner pinsamma att ställa till oss. Vi vill få dem att känna ansvar och att fatta mogna beslut. Min mardröm är att finna att vi får en ny liten familjemedlem eller att någon av dem blir smittad av HIV. Det är så otroligt vanligt här och beror ofta på brist på kunskap.
Folk här tycker säkert jag är tokig, men det är jag van vid nu. De skulle hellre förespråka bibelskola och säga åt dem att frukta Gud. Här kommer mitt svenska tänk in igen. De ugandiska ungdomarna är inte annorlunda än våra svenska. Det är samma sorts känslor som spritter i kroppen och de hittar på lika mycket ”skit” som vilka andra tonåringar i världen som helst. Skillnaden är att här pratar man inte om det på samma sätt. Det struntar jag i. Jag vill att våra ungdomar ska ha all fakta om hur saker och ting fungerar och att de ska kunna vara fria att ställa frågor om saker de funderar över.
Det är inte så att vi uppmuntrar dem till att skaffa flickvänner men vi försöker se verkligheten som den är och inte blunda och låtsas som ingenting. Det är när man väljer att inte prata om det, tror jag, som man lättare finner sig i oönskade situationer.
Så tänker jag i alla fall.
