Så här fint sitter Pias och hans klasskompisar och väntar på att bli hämtade från förskolan…

…förutsatt att någon håller ett öga på dem. Vänder läraren ryggen till är det hela havet stormar.

En skateboard har länge stått på den här unge herrens önskelista så gissa om han blev glad när min kusin gav honom sin gamla.

Grabbarna i Kabale har också pratat om att lära sig men det har inte funnits någonstans att åka så det har varit svårt. Men nu när det finns riktiga trottoarer vore det kanske en bra idé att ordna en bräda eller två till dem.

 

Vi brukar alltid titta förbi ungdomarnas skolor utan notis lite då och då. Det för att lära känna skolledning och lärare ordentligt och få bekräftat att utlovad undervisning faktiskt pågår (på den första gymnasieskolan killarna gick på tycktes det aldrig finnas lärare under lektionerna exempelvis) men också för att försäkra oss om att våra elever är närvarande förstås.

Allt verkade vara frid och fröjd när Alex hälsade på Tom häromdagen och han trivs bra på svetsarutbildningen berättade han. Förutom att portionerna de får vid måltiderna var alldeles för små men det lovade rektorn att ordna omedelbart.

Både jag och Isaac är väldigt glada att vara tillbaka i Sverige, det är bara en sak som skaver och det är förstås att Alex inte är med oss. Lyckligtvis (i det här avseendet i alla fall) går tiden fort och snart är vi samlade igen.

Om allt går enligt plan kommer han till midsommar.

Vi längtar!

Den här veckan startar läsårets andra termin (av tre) och igår återvände våra fotbollskillar till Kampala. En aning vemodiga efter att ha varit hemma i Kabale under lovet med alla kompisar. Det är en jättechans för dem att gå i skolan och träna fotboll i huvudstaden men givetvis blir hemlängtan stor emellanåt.

Lätt att känna sig ensam i stor stad och nya skolor där man inte känner någon.

Samtidigt är det nyttigt med utmaningar, vet att de kommer växa och lära sig mycket fastän det känns lite tungt mellan varven.

(Men, det får naturligtvis inte gå till överdrift. Deras välmående är förstås prio ett och om det fortsätter att kännas jobbigt för dem får vi ta en diskussion och se hur vi ska göra till nästa läsår.)

I helgen bar det iväg till ännu en bortamatch. Denna gång till vår äldste kille Alex hemby vars lag sedan länge velat spela match mot ett ”stadslag”.

Hur mycket stad Kabale egentligen är kan diskuteras men visst är det en stor skillnad jämfört med de många små orterna på landsbygden.

När lagen där spelar kommer till exempel hela byn för att titta. Så även denna gång. Och det tycktes inte spela någon roll att de förlorade med ganska stor marginal mot våra grabbar, man fortsatte stötta sitt lag under hela matchen och jublade hejvilt när de lyckades få ett reduceringsmål.

Härlig inställning!