Våra besökare från gynmasieskolan YBC Nacka är nu hemma i Sverige igen. En av lärarna har skrivit detta gästinlägg. Tack snälla Lasse! Och tack hela YBC Nacka för ALLT! (OBS! Vill förtydliga att skolavgifterna som nämns i texten gäller kommunal grundskola på landsbygden)

-Min pappa är psykiskt sjuk och min mamma dog när jag var tio år. Vi förlorade marken vi ägde, så vi hade ingenting. Tack vare ETCP fick jag ändå en chans att utbilda mig. Det var min räddning. 

Det berättar Alex, som guidar oss genom sin hemby, högt uppe på kullarna ovanför Kabale, där hans närmaste släktingar fortfarande bor kvar. Han visar och berättar engagerat om hur hans farbror tillverkar knivar och verktyg av metallskrot som de köpt så billigt som möjligt nere i stan. 

Vi är en grupp på 18 sistaårselever och tre lärare från gymnasieskolan Young Business Creatives (YBC) som rest den långa vägen från Sverige för att tillbringa två veckor i Kabale och lära känna landet och dess befolkning. 

Mötet med Afrika liknar ingenting vi upplevt tillsammans tidigare. Maten, trafiken, lukterna, människorna – allt känns annorlunda. Intrycken hopar sig och på kvällarna sjunker eleverna ihop av trötthet i hotellets lobby och försöker smälta alla intryck de samlat på sig under dagen. Många längtar hem. Någon gråter och ringer hem till mamma och pappa. Någon annan har ont i magen och har inte kunnat äta på hela dagen. Ytterligare någon tycker att hotellrummet kunde ha bättre standard. Vi lärare gör vad vi kan för att trösta, peppa och pusha. ”För varje dag som går kommer allt runtomkring oss kännas mindre och mindre ovant och konstigt”, upprepar vi gång på gång, som ett mantra.

Men nu står vi alltså och blickar ut över bergen och dalarna runt Kabale. Utsikten är bedövande vacker. Luften är frisk och ingenting annat hörs än vindens sus och ljudet av bybornas enkla redskap när de slår mot jord, sten och metall. En stor kontrast mot nere i den pulserande staden, där tusen olika ljud samsas i ens öron och där främmande lukter ständigt fyller näsborrarna. Modesta, skjulliknande hus klänger sig fast på sluttningarna. Vänliga ansikten tittar på oss, många vinkar och kommer fram och hälsar. De flesta är väldigt unga. 

-Går inte barnen i skolan? frågar en elev vår guide Alex. 

-Jo, svarar han, men föräldrarna tycker ibland att barnen behövs bättre hemma, och många har svårt att betala skolavgiften. 

-Hur mycket kostar den avgiften? 

-Runt trehundratusen schilling om året. 

Vi räknar snabbt ut att det är ungefär 900 kronor. 

-80 kronor i månaden, säger en elev tyst till en annan. Det är typ en femtondel av vad vi FÅR varje månad för att gå i skolan… 

Dagen innan har vi besökt skolan Sunrise inne i Kabale och fascinerats av hur fantastiskt glada eleverna verkar vara över att få gå i skolan. Värmen från alla leende unga ansikten som strålade mot oss besökare var överväldigande! 

-Så fruktansvärt gulliga! Jag dör! utropar en av våra elever med tårar i ögonen, när barnen kommer fram och vill kramas. 

Vi får även inspektera sovsalen, där de elever sover som har för långt hem (eller som saknar ett hem). När vi kommer in i salen tystnar mina elever. En frågar mig viskande: 

–Bor de här? 

Jag – som nyss fått saken förklarad för mig av skolans rektor – förklarar att ja, de bor här, tre månader åt gången under var och en av årets tre terminer. Men föräldrarna får komma och hälsa på någon gång i månaden. Min elev nickar tyst och frågar sedan: 

-Men var har de sina saker? 

-I lådan, svarar jag och pekar på de små träkistorna i fotändan av varje säng. 

Jag vet inte om det är en slump eller ett önsketänkande från min sida, men senare på kvällen är det ingen av våra elever som klagar på standarden på sitt hotellrum. 

Efter besöket på Sunrise School går vi vidare till ETCP (som oftast kallas kort ”Projektet” av min kollega Kari Maliniemi, som har gjort den här resan tillsammans med många tidigare klasser och utan vars rutin och lokalkännedom jag och min kollega Frida Skoglund aldrig kunnat göra den här resan med eleverna). Vi har med oss gåvor i form av kläder och skor som vi och och våra nära och kära rensat ut från garderober och förråd. Richman, vår koordinator under vår vistelse i Kabale och tillika en av nyckelpersonerna inom ETCP, håller ett litet tal där han förklarar hur mycket gåvorna betyder för alla barn och ungdomar som tar del av projektets verksamhet. En blandning av glädje och skam fyller mig när jag lyssnar på Richmans tal; glädje för den hjälp vi kunnat bistå med, och skam för hur lite det kostat oss att ge bort dessa saker. När man ser hur mycket något väldigt litet kan betyda för någon här nere i Uganda, så är det som om hjärtat vill brista och hjärnan implodera av trycket från när en ekonomisk verklighet kolliderar med en annan…

Uppe på kullen högt ovanför staden frågar en av våra elever guiden Alex om även hans släktingar skulle uppskatta sådana gåvor som vi tog med till projektet dagen innan. 

-Yes, of course they would, ler han. 

Eleverna suckar: varför sparade vi inte några plagg… 

En så liten ansträngning från en själv kan betyda så mycket för en annan människa. Det är på många sätt en plågsam insikt. Och just därför är det så viktigt att vi gör allt vi kan för att inte fly undan från den insikten. Det ansvaret. 

På vägen hem från berget, när vår minibuss skumpar nerför de branta, dammiga grusvägarna, frågar jag Alex: 

-Hur dog din mamma? 

Han svarar direkt: 

-She was murdered. Hon mördades. När folk fick reda på att min pappa blivit galen, berättar Alex, så kom de upp en dag och slog ihjäl min mor och körde bort oss barn. Vi fick hjälp från olika håll efteråt, jag och mina fyra bröder. Jag hamnade på ETCP. Det är därför jag fick en utbildning. Det är därför jag klarade mig.

-Vad hände med mördarna? frågar jag. Blev de straffade? 

-Nej, svarar Alex. De bor fortfarande i huset där jag bodde. Vi passerade det nyss. Men de håller sig borta när de ser att jag kommer, nu när jag har vuxit upp. 

-Hur känns det att komma upp hit? frågar jag. Är det jobbigt? 

-Ja, det kan vara jobbigt. Men min pappa, som är sjuk, bor ju kvar hos mina släktingar, så jag har inget val. 

Jag frågar honom om han klarar av att låta bli att försöka hämnas. Han tittar på mig och ler sorgset: 

-I don’t want to start a war. Jag vill inte starta ett krig. Jag lägger min energi på annat. Jag vill göra goda saker i livet. Dessutom har jag ansvar för mina tre småbröder, som bor med mig. Jag är tjugofem år nu, så jag är både en bror och en pappa för dem. Jag tänker på framtiden, inte på det som har varit. 

Jag kramar om honom och vänder samtidigt bort mitt ansikte, så att han inte ska se att den stora, blödiga muzungon (”vit man”) sitter där på sätet bredvid och gråter. 

-You are fantastic, Alex, säger jag. You are so strong. 

Minibussen rullar sakta ut på den lite större vägen. Snart är vi framme vid vårt hotell igen. Eleverna ser trötta men lyckliga ut. Imorgon kommer allting att kännas ännu lite mindre ovant och konstigt, säger vi. Och jag tänker att det känns som att jag har lärt mig mer under de senaste två dagarna i Uganda än vad jag gjort under de senaste två åren hemma i Sverige. 

Lasse Svensson

(Lasse Svensson är lärare i svenska och tyska på gymnasieskolan YBC i Nacka)

Efter flera inställda och framskjutna resor på grund av pandemin har elever från YBC Nacka återigen kunnat resa till Uganda.

De senaste veckorna har vi haft äran att få besök av läraren Kari (som varit hos oss många gånger tidigare) med kollegor och hela två gymnasieklasser.

Syftet med resan är för eleverna att göra fältstudier i Kabale och våra äldsta ungdomar har som tidigare agerat guider och tolkar.

Ett upplägg som uppskattas av alla.

De senaste veckorna har det spelats mycket fotboll i Kabale. Efter flera års väntan, på grund av pandemin, gick åter den årliga ungdomsturneringen av stapeln. Dock inte längre i vår regi, en lokal politiker beslöt sig för att ta över arrangemanget 2019.

Härligt att se dem spela igen, Richman coacha och Ulla behandla krämpor och leda supporterklacken.

Våra äldsta grabbar lyckades ta sig ända till final som de sen tyvärr förlorade efter en långdragen straffläggning.

Lite surt för dem såklart men bra kämpat av alla.

92 394 kronor

Så mycket har ni skänkt till oss sen i julas. Helt otroligt. Därmed kan vi betala kvarvarande avgifter för 2022 och garantera fortsatt utbildning för alla de barn och ungdomar vi sponsrar även nästa termin.

Vi är så enormt lättade och tacksamma för ert stöd.

Alla har nu återvänt efter att ha spenderat några veckors ledighet med sina familjer och släktingar, de har haft det bra men också stött på utmaningar av olika slag. Dessa kommer vi naturligtvis arbeta med att hitta lösningar på inför kommande vistelser.

Det var i alla fall ett muntert gäng som kom tillbaka, vi hoppas de får vila upp sig ordentligt och ladda inför kommande skolstart.

Stort, stort tack igen till er alla.

Tack alla som skrivit och frågat hur det är och hur det går, är så ledsen att svar dröjt. Det har varit en tung höst på många sätt och trots viljan att uppdatera bloggen ständigt funnits där har orden inte gjort det.

Vi brottas med gigantiska utmaningar ekonomiskt med skenande priser och oförmånliga valutakurser och har fått dra ner på väldigt mycket för att hålla nästippen ovanför vattenytan.

Julen kommer inte bli densamma i år.

För att hålla kostnader nere, men förstås också för att främja barnens relationer till sina nära och kära, har det beslutats att de flesta kommer spendera stora delar av jullovet hos familjemedlemmar eller släktingar. Under kontinuerlig uppföljning av vår personal i Kabale och i samråd med de sociala myndigheterna naturligtvis.

Det ger oss en chans att komma ifatt och betala alla kvarvarande utgifter för 2022 innan de för 2023 tar vid.

Fler förändringar i verksamheten är nödvändiga, vi är tämligen säkra på hur dessa ska utformas men vill inte skriva om dem innan de är förankrade med alla som berörs. Givet är att barnens trygghet och utbildning kommer att vara prioritet nummer ett.

Om några veckor drar ett nytt läsår igång, vår ambition är att alla våra barn och ungdomar ska sitta i skolbänken första dagen med allt de behöver får att nå sina studiemål.

Avgifter för skola varierar beroende på om den är kommunal eller privat, ligger på landsbygd eller i stan, vilken årskurs, samt om man är internatelev eller inte.  Tidigare har vi uppgett att skolgång för ett av våra barn i snitt kostar 1000 kr/termin (varje läsår har tre terminer). Den siffran är inte längre aktuell.  Exakt hur det kommer att se ut nästa år vet vi inte än men tar höjd för att det kan bli uppemot 1500 kr/termin (inkl. måltider i skolan, uniformer, material).

Vi sponsrar idag drygt 40 elever. Om vi ska kunna fortsätta göra det behöver vi Ert stöd. Ifall ni kan och vill hjälpa ska ni veta att varje litet bidrag, om än en tia eller två till några blyertspennor och en skrivbok, gör skillnad. Stor skillnad. Särskilt om de kommer från många håll som vi sett bevis på så många gånger förut.

En annorlunda jul som sagt, men med förhoppning att det ändå blir en fin sådan.

God Jul och Gott Nytt År hälsar vi också Er alla.

Insamlingsstiftelsen

Emma & Therese Children’s Project

Bankgiro: 536-5473

Swish: 123 476 39 83

I många år har vi fått stöd av Burlövs församling, en av eldsjälarna där har varit Anders som med sitt otroliga engagemang hjälpt till att samla in medel till ETCP.

Han och hans livskamrat Karin har dessutom genom egna initiativ stöttat oss på flera sätt.

Fantastiska människor.

Trots att det inte har märkts på honom har vi vetat att Anders länge lidit av dålig hälsa. Hur illa det var ställt visste vi dock inte och blev chockade och väldigt ledsna när vi för några veckor sedan fick veta att han gått bort.

I fredags begravdes han och varje bänkrad i kyrkan var fylld med människor vars liv han berört och berikat.

Tack för ALLT Anders.

Vi saknar dig.

❤