Emmanuel är 14 år och den av våra nya grabbar som, vid första anblick, ser ut att ha mest stabila hemförhållanden. Han har båda föräldrar i livet. De lever tillsammans, arbetar och har råd att försörja sin familj. Alla deras barns fysiska behov har blivit tillgodosedda.
De emotionella är en annan historia.
Vi har träffat Emmanuels föräldrar vid två tillfällen ihop med honom och det har varit väldigt märkliga möten.
Känslokallt.
Från båda håll. Som att de inte känner varandra.
De hälsar inte. Har ingen ögonkontakt.
Emmanuel säger nästan ingenting och föräldrarna pratar om honom istället för till honom. Ordvalen får mig att fundera över hur de ser på sin roll som föräldrar. Ja, hans skolavgifter blev betalda, det fanns tak över huvudet, skor på fötterna och mat i magen.
Men när fick han en kram eller ett uppmuntrande ord senast?
Jag får en obehaglig känsla av att det varit mycket sparsamt med det under hans uppväxt.
Vi kommer att arbeta med att ta reda på varför banden mellan föräldrarna och sonen är så trasiga och göra allt vi kan för att hjälpa till att laga dem.
 |
| Emmanuels fina leende är som bortblåst när han kommer i närheten av sina föräldrar. |
Så tragiskt… Mitt hjärta blöder…
Ni är fantastiska. Kan någon hjälpa honom/föräldrarna så är det du Emma och dina medarbetare.
Lycka till!
Solbritt
Så tråkigt och sannolikt en svår situation. Jag tänker att om ett barn har föräldrar eller släktingar som bryr sig om dem men inte har finansiella medel att ta hand om dem så borde det vara en större chans åtminstone för en bra relation med dem även om de inte kan bo hemma men när det är såhär så lär det vara svårt. Jag har träffat framförallt äldre som berättar om sitt hem på detta sätt. "Mina föräldrar gav mig mat och kläder men sa aldrig de tyckte om mig eller gav mig en kram. Min mamma sa inte ens hejdå när jag flyttade hemifrån."