Det är fortfarande lite skakigt med pojkarna som betedde sig illa för några veckor sedan, särskilt en av dem, den som var mest aktiv. Jag berättade ju sist att vi har blåst upp det här ganska rejält i Kabale, blandat in polis, pratat med skola, kompisars föräldrar, hans släktingar osv, för att tydligt markera att det är helt oacceptabelt att bete sig så som han har gjort. Pojken är dämpad. Och ångerfull, hoppas jag. Han har just skrivit sina slutprov för den här terminen och medan de andra killarna kan vänta sig ett härligt skollov med roliga aktiviteter får den här grabben nog mer se skoluppehållet som en tid till att fundera över vad han egentligen vill med sitt liv.
Vi är alla mycket besvikna på honom och det har vi gjort klart för honom. Alex och Andrew behandlar såklart honom väl men de har inte mycket övers för honom för tillfället, berättar de. Medan de kan skoja och leka med de andra är det ganska kylig stämning mellan dem och honom. Och det får det nog vara ett tag. Det kommer som sagt inte att bli ett särskilt kul lov för pojken. Men ett lärorikt, hoppas vi. Han måste inse att hans handlingar får konsekvenser och att han snart är så pass gammal att vi inte kan skydda honom längre. Om detta blir en vana, att stjäla, kommer han om ett par år att hamna bakom lås och bom. Om han har tur. I värsta fall blir han ihjälslagen på plats.
Själv har jag också börjat fundera över hur jag ska bemöta honom när jag åker tillbaka nästa månad. Det är ju ett tag kvar och saker hinner såklart lugna ner sig tills dess men samtidigt tror jag det är viktigt att jag också tydligt visar att han den här gången gick alldeles för långt över gränsen och att vi inte kan ha det på det där viset.
Tuff balansgång. Det svårt (omöjligt) att veta vilket förhållningssätt som är det bästa. Vi gör så gott vi kan. Pojken vet att vi bryr oss otroligt mycket om honom och i slutändan är det faktiskt bara han som kan välja hur han vill leva sitt liv. Att dra honom i öronen, gapa och skrika, hjälper nog inte. Trots att det är precis det man känner för att göra – ruska om honom ordentligt och banka in ett och annat i skallen på honom.
Nej, än en gång; konkreta konsekvenser. Tydliga markeringar. Information. Och tålamod. Det är så vi får hantera det just nu.
Efterhand är jag säker på att alla kommer att mjukna och så småningom hitta tillbaka till varandra.
Glöm inte bort att ge honom kärlek också. Som man brukar säga: den som minst förtjänar en kram behöver den mest! Lycka till med honom. Jag tror att det kommer bli bra. Kram
Jag tror att även dialog är viktigt. Hur känner han nu, kanske tom fråga honom hur han tycker man ska behandla honom, på vilket sätt tycker han att han kan återvinna gruppens förtroende, men som ovanstående skrev, kärlek.
Jag förstår att ni vill sätta gränser och tydligt markera att hans beteende inte är okej. Men om du efter så lång tid åker dit och behandlar honom annorlunda så kan det tyvärr bli så att han känner sig utstött och tappar motivationen till att förbättra sig. Ofta beter man sig efter vad man har att förlora, om han känner att alla är besvikna på honom redan så har han ju inget att förlora. Värt att tänka på iallafall, lycka till och tack för allt du gör!
Kärlek man får inte glömma kärlek. Och att tro på honom, om ni bara går och väntar på nästa gång han gör något dumt kommer han känna det. Straff kan vara bra, men det stoppar ju ingen brottslighet i vanliga fall heller. Dialog och framtidstro är mitt recept.
Håller med föregående talare också.
Oj vilken situation. Förstår att man måste markera men ändå få honom att känna älskad/behövd. En hårfin balansgång som jag hoppas och vill tro att ni kommer att klara. Lycka till!