Första dagen i tredje klass diskuterade man familjer och Ian hade i läxa att namnge och beskriva olika typer av sådana.
Ian: Emma, name three types of families.
Jag: Three types of families?
Ian: Yes.
Jag: Hmm, I’m not sure…
Ian: You dont know?
Jag: Maybe you tell me.
Ian: Nuclear families (kärnfamilj), extended families and foster families.
Jag: Ahh, good. You have more knowledge than me.
Ian (syftande på oss): This is a foster family.
Jag: That’s right.
De flesta av oss som bor här har inga biologiska band, i mitt fall inte ens samma hudfärg eller nationalitet. Men det betyder inte att vi inte kan kalla oss en familj.
Det glädjer mig att Ian vet detta.
(Att vi strävar efter att vara som en familj innebär alltså att vi vill tvätta bort institutionsstämpeln och få barnen att känna att de har ett hem där de är trygga. Självklart försöker vi inte på något överta eller neka dem rätten till sina närstående. Tvärtom uppmuntrar vi till så mycket kontakt som möjligt med egna familjemedlemmar och släktingar med hoppet om att några av dem en dag ska kunna flytta hem igen. Tyvärr är det betydligt enklare sagt än gjort. De flesta av våra killar har förlorat både sin mamma och pappa och i de fall där det fortfarande finns en förälder i livet finns det också en massa andra bekymmer och de kan/vill/orkar/ inte ta sin föräldraroll på allvar. Se Dan, Tugume och Daphines mamma till exempel som har flyttat till ett annat distrikt och gift om sig och lämnat barnen i Kabale. Tragiskt.)
Nu har jag skickat 100 kr. Något jag tänkt på länge men inte gjort. Nu ska det bli av 1 gång per månad och det känns som jag hittar rätt med att skicka det till just er!
Hej! Ert jobb är verkligen fantastiskt. Efter att ha spenderat många tider i grannlandet Tanzania har man verkligen sett hur det kan gå snett när man startar en organisation för att hjälpa barn, speciellt om man inte bor där på heltid. Jag har full repsekt för er och fortsätter tipsa om er blogg, helt underbart!