U-13 killarna vann sin final igår medan 16-åringarna dessvärre förlorade på straffar efter att ha spelat 2-2. Båda lagen kämpade väldigt väl men de äldre hade inte marginalerna på sin sida dem här gången.
Vad som var tänkt att bli en dag endast i fotbollens tecken överskuggades tyvärr av en olycka i huset som kunde ha slutat riktigt, riktigt illa.
Vi hade hade gått iväg med alla grabbar till fotbollsplanen, kvar hemma var Irene, Stidia och Isaac som förberedde sig för att även dem komma och heja på våra lag. Just som vi stod på planen och hade fullt upp med att få ordning på alla spelare, matchdräkter, skor etc ringde Stidia och sa att det inträffat en olycka och att Isaac hade bränt sig. Jag tror mitt hjärta stannade för en stund. Jag och Alex släppte allt hoppade på en motorcykeltaxi hem (trots att det bara är ca 300 meter dit) och rusade in i huset. När jag såg Isaac bröt jag ihop. Lille, lille vännen.
Tydligen hade Stidia tidigare under dagen strukit kläder, strömmen hade försvunnit vilket gjorde att hon inte kunde fortsätta. Olyckligtvis glömde hon att dra ut sladden och när elen kom tillbaka blev såklart järnet skållhett igen. Det visste hon inte när hon placerade Isaac på samma ställe för att byta blöja och klåfingrig som han är nuförtiden drog han i sladden vilket gjorde att strykjärnet tippade över och träffade honom i ansiktet.
Usch, usch, usch.
Vi skyndade att ta honom till en läkare vi känner som till vår stora lättnad konstaterade att det såg värre ut än var det var, att såren kommer läka och med största sannolikhet inte lämna några fula ärr. Underbart att höra men jag var, trots det, alldeles skakig resten av dagen och kunde inte sluta tänka på hur illa det hade kunnat gå. Tänk om strykjärnet träffat honom i ögat istället för ögonbrynet. Jag vill inte ens föreställa mig det.
Det var en olycka, som sagt och sådana kan inträffa närsomhelst men jag tror att vi allihopa här fått oss ett rejält wake-up call. Visst har vi såklart varit försiktiga även innan men nu är vi ännu mer på vår vakt, både jag, mina kollegor och killarna. Varma grillar, strykjärn etc, vassa saker, små grejer att sätta i halsen, möbler att klättra på, vatten i tvättbaljor. Håll dem borta från lilleman och släpp honom aldrig ur sikte, var uppmaningarna på dagens husmöte.
Den som tog det lugnast under hela dramat, var Isaac själv, han grät precis när det hänt men har sen dess varit lika glad som vanligt. Han ser inte klok ut men kommer att bli bra. Tack gode Gud, vår lucky star eller vem det nu är som vakar över oss, för det.
 |
| Älskade vännen. Det ser obehagligt ut men han verkar i alla fall inte ha ont. Doktorn gav oss en kräm att smörja på (därför han ser orange ut) och sa att han kommer bli bra. |
Aj, aj! Vet precis hur det känns! På en smideskurs fick jag en glödande dm-lång järnbit uppflugen i aniktet, som tur var ett par cm från ögat. Men med snabb kylning så tog det bara ett par veckor så syntes inte märket, trots att det såg riktigt ruggit ut dagarna efter olyckan.
På bilden matchar ju tigern sin dräkt med sitt orange-randiga ansikte iaf…
Olyckor händer, men man blir alltid lika skärrad! Men det är ju bra att ta upp säkerheten just när ni är så många. Kramar till er!
Stackars liten! Jag hoppas att ingen av er har dåligt samvete. Olyckor händer så lätt med barn. Jag vet ingen som inte haft en close call-olycka när de var barn. Många kramar till er
Oj, jag tror hjärtat stannade en stund. Hur var det då inte för er? Nu håller vi tummarna för fin läkning.