Vi har tagit oss vidare till final i fotbollsturneringen både med vårt U16-lag och ett av våra U13-lag. Tjohoo! Men vilken dramatik alltså, jisses, att ”knattefotboll” kan ge sån hjärtklappning. De är duktiga, må ni tro, och det är så fantastiskt kul att se.
Men de har andra, mindre smickrande, sidor också, fastän de lyckligtvis inte träder fram lika ofta längre. Igår kväll fick två av våra killar minsann veta att de levde, jag minns inte när varken jag eller Alex var så arga senast.
Varför?
Jo, Emmanuel sover över hos oss ett par nätter, vi håller på att fixa med hans nya skola plus de saker han behöver för att studera och funnit det enklare att låta honom sova här än att skicka honom fram- och tillbaka mellan hans hemby och stan. (En läsare undrade om han ska gå på internatskola, ja det ska han, vi kom överens om det med hans mamma eftersom han dels haft väldigt långt till skolan tidigare plus att standarden på skolor här är betydligt bättre än ute i byarna. Loven kommer han självklart spendera hemma, förutom ett och annat besök hos oss för att hänga med grabbarna.) Igår kväll när alla gått och lagt sig hörde vi ett hjärtskärande skrik från ett av killarnas sovrum som gjorde mig så jäkla rädd och både jag och Alex störtade dit och möttes av en storgråtande Emmanuel.
Herregud, vad händer undrade vi och fick då snabbt veta att två av grabbarna tydligen tyckte sig ha rätten att slå honom för att han hade sagt något som de inte gillade.
Alex var så arg att jag faktiskt för första gången trodde han skulle ge dem en lusing. Han lyfte upp en av dem i tröjkragen och där hängde han sedan en god stund medan vi skällde ut dem så att öronen fladdrade och det väntar fortsatta samtal och diskussioner om
vilka konsekvenser deras handlande ska få. Sånt här beteende tolererar
vi INTE här och om det inte var tillräckligt tydligt innan så är det
definitivt det nu
vilka konsekvenser deras handlande ska få. Sånt här beteende tolererar
vi INTE här och om det inte var tillräckligt tydligt innan så är det
definitivt det nu
Att ge sig på en så liten pojke. Usch. Det är tyvärr en tendens vissa av dem har, de ska visa sig tuffa och sätta sig i respekt bland yngre.
Tack och lov var det ingen större fara med Emmanuel, de andra killarna har varit extra snälla och beskyddande mot honom och nu ikväll har han skrattat så att han kiknat när han tramsat med Dennis.
Skönt.
Tråkigt att det skulle bli så. Men jag blir så imponerad av er vuxna i huset som tar hand om alla dessa grabbar. Jag blir matt bara av att tänka tanken på hur knepigt och krävande (och alldeles alldeles underbart) det måste vara.
Tråkig händelse men ytterligare ett bevis på varför din blogg är så läsvärd; att du berättar om svårigheterna också skänker trovärdighet!
Kan bara hålla med Kari…
Tråkigt men bra att sådana händelser sker inom hemmet så att ni får möjlighet att diskutera och lära pojkarna vad som är acceptabelt och ej. Lycka till med fortsättningen!