Många har sen vi startade undrat varför det bara bor killar hos oss och det är av den enkla anledningen att vi kom i kontakt med gatubarn när vi gjorde vår socionompraktik och gatubarn i Kabale är nästan uteslutande lika med pojkar. Vi hjälpte, som bekant, en grupp att få tak över huvudet, mat och utbildning via Director men han behandlade dem på ett fasansfullt sätt och vi startade därför en egen verksamhet där vi kunde garantera att de har det bra.
Att ta in flickor i ett hus med 14 före detta gatupojkar tror jag ingen skulle tycka var en god idé, dessutom är det svårt att identifiera flickor i behov av hjälp, de ”göms” och utnyttjas ofta som hemhjälp hos olika familjer och det går såklart inte att bara klampa in hemma hos någon och anklaga dem för barnarbete.
En väldigt svår situation och jag vet att många flickor lider.
Nu har vi i alla fall tagit ett litet steg för att hjälpa även tjejer. Vi fick nämligen höra att Dan och Tugumes syster hade rymt till Kampala för att arbeta som husflicka. Tidigare har hon bott med mamman som kanske inte har varit den allra bästa men i alla fall sett till att betala hennes skolavgifter. Nu hade mamman, tillsynes utan någonsomhelst hänsyn till varken henne eller bröderna, flyttat till ett annat distrikt, gift om sig och i princip lämnat flickan att klara sig själv. Man kan bli mörkrädd för mindre.
I julas kom systern tillbaka till Kabale. Vi fann henne hos en släkting som bor i ett område känt för att husera prostituerade och vi kände direkt att här kan vi faktiskt göra en insats. Inte att låta henne bo i huset, det hade nog genererat fler problem än lösningar, men genom att hitta en bra internatskola åt henne. Dessutom har vi haft kontakt med mamman som har gått med på (!) att låta flickan komma och bo hos henne och nya mannen på skolloven om vi står för transporten, och det gör vi gärna.
Nyaste tillskottet i ”familjen” är alltså Daphine, 14 år. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra för henne och att vi genom henne kan lära oss mer om den problematik ugandiska flickor möter och vad vi eventuellt kan göra för att hjälpa dem.
Igår tog vi med Daphine och lille Emmanuel till deras nya skola, Quality Primary School, där de fick skriva prov för att avgöra vilken årkurs de var behöriga till. Daphine gjorde helt okej ifrån sig och får utan problem börja femte klass. Emmanuel däremot, som vi trodde skulle kunna börja tredje klass, fann vi inte ens kunna skriva sitt namn. Ännu mindre klara av att genomföra ett enkelt matteprov. Skrämmande vilken skillnad på standard på skolor i stan jämfört med de i byarna. Han har alltså gått första och andra klass och kan inte stava till sitt namn. Skolan ansåg, och jag höll med, om att det bästa är att låta honom börja första klass igen (eftersom det inte finns extra lärare och assistenter som i Sverige) så att han får lära sig grunderna från början.
Jag är säker på att Emmanuel, i slutet av året, kommer att kunna både läsa, skriva och räkna. Och jag hoppas att Daphine kommer att trivas i skolan, skaffa många nya vänner och få vara den fjortonåriga flicka hon faktiskt är.
 |
| Alex, Emmanuel och Daphine utanför Quality Primary School |
 |
| Daphine (som är en kopia av Tugume), skriver prov. |
 |
| Emmanuel kämpar med sitt. |
 |
| 5 % rätt fick Emmanuel på sitt prov. Det blev väldigt tydligt att han inte är redo att börja tredje klass. |
Mitt hjärta slog precis några extra slag av glädje …! Fy sjutton vad ni är bra!
Det skall bli jättespännande att också få följa Daphine (vackert namn) även om det blir lite på avstånd. Hon har iaf en ljus framtid att se fram emot och hoppas innerligt att hon kan se möjligheterna som öppnas för henne, samtidigt måste det ju självklart bli utifrån hennes förutsättningar.
Så lille Emmanuel ska inte bo hemma med mamman längre men istället på internat. Är det så?
//manda
Hoppas allt går bra för Daphine. Jag kommer följa henne liksom killarna med spänning. Stackars lilla Emmanuel men förhoppningsvis så går det bättre när han får börja i en skola som kan lära honom lite bättre.
Ibland önskar jag som lärare i Sverige att fler elever gick om klasser och att fler elever kanske fick chansen att komma ikapp på det sättet. Istället för att alltid vara den som har svårast i klassen skulle kanske en del elever om de gick om en klass vara i mitten eller till och med en av de bättre i sin nya klass och dessutom ha fördelen att vara lite äldre. Jag tror faktiskt att en del elever skulle må bättre om man gjorde så oftare.
Jag känner en kille som frivilligt gick om nian istället för att gå IV och för honom funkade det jättebra. Han fick nya kompisar som inte bara slöade och festade och han lyckades få G i alla ämnen andra gången och till och med förbättra sina betyg ännu mer. Dessutom tror jag han hann växa till en del mognadsmässigt under detta år och klarade sedan gymnasiet bättre pga det.
Lite gulligt att han faktiskt plussat ihop alla talen – han verkar ju kunna raekna, men har inte foerstaatt konceptet med tiotal… 3+1+1 aer ju 5 – som han skrev… 2+5+1+2 aer ju mycket riktigt 10 (aeven om han skriver det baklaenges) – 7+1+2+1 blir 11 (aeven om han skrivit en nolla framfoer) – han fixar det haer, bara naagon foerklarar det hela igen! Oenskar lycka till – till baada eleverna!
Åhhh jag får rysningar, välkommen Daphne :). Vad underbart Emma att du/ni kan få lite insikt om hur flickorna har det och hur ni succesivt kan hjälpa dem <3.