Här sitter vi i vår buss utanför hotellet, vi vågar inte gå in än för då lär de ta betalt för ännu en natt, tanken var nämligen att vi skulle komma hit runt 7-tiden. Ja, va ska man säga, motsatsen till African time får man väl kalla muzungo time, man ser till att ha marginalerna på sin sida. Jag trodde det skulle skita sig ett tag när en stor långtradare kört fast på vägen vilket gjorde det omöjligt att komma förbi. Köerna växte och folk stod mest och glodde. Men här kan vi ju inte stå, menade jag, ska de inte göra nåt? Jo, de ska försöka dra upp lastbilen med en kedja kopplad till den där, sa Alex och pekade på en pluttelastbil. Ungefär som att försöka dra ut en tand med pincett, eller nåt. Det kommer aldrig gå, sa jag, och jag vill inte sitta här hela natten. Vi såg en bil vända om och ta en annan väg och jag hojtade till alla att hoppa in och följa efter. Chauffören var minst sagt skeptisk. Jag också men visade det inte utan bad en stilla bön att vi inte skulle fastna någonstans vi också. Vi hade tur, den här gången. Alla utbrast i stort jubel när vi nådde huvudvägen igen några kilometer längre fram. Och jag pustade ut.
Drygt att sitta här och uggla kan man kanske tro? Med 16 (13 + lille Ian samt kompisarna Benny och Kwesiga är ju med) skitungar? Knappast.
Det första Buddha föreslog var att de skulle ge sig ut och jogga. Ja, om du vill bli av med dina dojjor direkt, svarade en annan. Detta är inte Kabale, här ger man sig inte ut och motionerar mitt i natten och förväntar sig komma tillbaka helskinnad.
Nej, det blir till att stanna på bussen tills det är dags att leta upp frukost. Jag vet inte om grabbarna är övertrötta eller glada över att vara i Kampala, kanske en kombination. De skrattar så de kvider här så fort någon säger nåt.
Dårar.
 |
Lämna ett svar