I söndags föll det sig så att jag och Alex åt middag ensamma med Buddha. Vi var de enda som var i huset när maten serverades då de andra var och tittade på fotboll. Vi fick en väldigt trevlig stund med Buddha vilket väckte en idé hos mig. Det är svårt att gå in i alltför djupa diskussioner med någon i huset eftersom det är så mycket folk omkring och alltid någon/något som avbryter och jag kände hur mysigt det var att sitta i lugn och ro och äta middag Buddha, hur han själv liksom också blev lugnare och delade med sig av saker som vi inte hade tagit del av tidigare.
Därför bestämde vi oss för att då och då försöka ta med barnen på middag eller en fika på stan i mindre grupper så att vi kan ge just dem får fulla uppmärksamhet och ge dem möjlighet att diskutera saker som de kanske inte känner för att ta upp inför allihopa.
Första middagen var igår. Vi grupperade barnen två och två, brödraparen fick vara tillsammans och sen försökte vi matcha övriga efter vilka vi tror passar bäst ihop. Sedan drog vi lott om vem som skulle få följa med på middag. Först ut blev Ayebare och Ambrose. Vi gav dem ett antal alternativ på restauranger som de fick välja mellan och gav dem instruktioner att vara färdiga klockan sju.
Middagen blev en succé. Vi skrattade och skojade, snackade fotboll, skola och drog roliga historier. De öppnade verkligen upp sig och pratade om allt mellan himmel och jord. Viktigt för mig var att de skulle få chans att dela med sig av vad de egentligen tycker om att bo hos oss. De var båda överens om att det för det mesta är väldigt bra, de saknar inte något men att de tycker det är jobbigt ibland när någon av de andra barnen är dumma mot dem. Tydligen har en av de andra pojkarna vid flertalet tillfällen gjort narr av deras sjuke pappa, vilket gör mig ledsen och är helt oacceptabelt. Bra att vi fick reda på det så att vi kan prata med den pojken och vara mer uppmärksamma i fortsättningen.
Bröderna ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Fråga oss mer saker, sa den ene. Berätta någon hemlighet, sa den andre. Tre och en halv timme senare var vi tvungna att gå hem eftersom de skulle upp till skolan idag. Vi kom tillbaka mätta och belåtna efter en otrolig kväll. Definitivt något vi måste fortsätta med. Jag ser redan fram emot nästa middag.
Bilderna nedan är från efter middagen då vi skulle beställa in något att dricka. Ambrose sa att han frös så vi föreslog att han skulle beställa te. In kom kyparen med en en hel termos vilket fick Ambrose att vika sig dubbel av skratt då han aldrig tidigare varit med om det och endast trodde det var något vuxna fick.
”I am a big boss”, kraxade han och illustrerade hur en sådan beter sig.
 |
| Han tyckte det var otroligt kul att få in en hel kanna te |
 |
| Socker måste man ha, men bara litegrann, sen röra med sked. Och såklart tidningen bredvid. |
 |
| Såhär sitter tydligen en ”Big boss” |
Du är fantastisk, helt otrolig.
Ser upp till dig!
/ Monira
Låter som en underbar ide!
Hej!
Jag heter Solange och hittade ingen emailadress till er, så jag skriver här istället. Vill först bara säga att jag tycker att ni har en jättemysig blogg 🙂 och sedan så ville jag be om lite stöd. Jag och några vänner har startat en förening här i Sverige som heter Eggs For Education och än så länge har vi startat ett projekt i Uganda för att hjälpa barn att gå i skolan. Nu vill vi göra något på hemmaplan också och är med i en tävling som Skandia anordnar. Vi har chans att vinna 15 000 SEK till vårt projekt "Tänk på barnen i Afrika"
Det är jättelätt att rösta, och det gör man här: http://www.ideerforlivet.se/stotta-en-ide/ Titta gärna på klippet också och besök vår hemsida om ni så vill! Om ni känner att ni har utrymme skulle jag bli jätteglad om ni skrev ett litet inlägg också!
Jag beundrar i alla fall engagemanget hos "Skitungarna"
Hälsningar,
Solange
Tänk att en så relativt liten sak som tre och en halv timme av odelad uppmärksamhet kan ge så mycket! Jag blir alldeles tårögd när jag läser inlägget. Det ni gör för pojkarna är verkligen helt fantastiskt!
//Ronja
Tänk att en så relativt liten sak som tre och en halv timme av odelad uppmärksamhet kan ge så mycket! Jag blir alldeles tårögd när jag läser inlägget. Det ni gör för pojkarna är verkligen helt fantastiskt!
//Ronja