Ni vet att killarna, inklusive mina kollegor Alex och Andrew, gillar att terra mig och kalla mig ”fatty fatty”. Varje gång vi ska gå någon lång sträcka så skojar dem och frågar om jag verkligen orkar gå hela vägen.
De är ute och joggar ibland och påstår att jag aldrig skulle klara av det. Kanske sant, inte i dagsläget i alla fall men när de hävdade att jag inte ens skulle klara att gå upp får Rugarama Hill, surnade jag till och tänkte att jag minsann ska visa dem.
I morse drog jag med Alex på morgonpromenad (läs bergsbestigning from hell). Jag höll på och kollapsa, kan jag ärligt säga men jag klarade att nå toppen, envis som jag är. Härlig känsla. Får se hur tuff jag är imorgon bitti när träningsvärken är ett faktum.
 |
| Först var det väldigt lugnt och behagligt |
 |
| Började gå uppför så smått |
 |
| Och ännu mera uppför |
 |
| Exakt hur giftiga är ormarna häromkring undrade jag. ”Not very”, svarade Alex. Vad det innebär vill jag nog inte veta. |
 |
| Här var det nära att jag gav upp. Flugviktaren Alex påstod att ”det kändes lite i hans ben”. |
 |
| I made it! Vi spanade ner på vårt hur från toppen (den röda pilen). |
Bra jobbat, en ganska rejäl morgonpromenad minsann =)
Inte illa Emma!
Men blir du inte ledsen när de säger så?
Pust! Vilken prommenad. Bra gjort, jag nöjer mig dock med bilderna, bara de är utmattande nog. =)
Hur lång tid tog prommenaden?
Bella & Celine: Ja, det var minsann en rejäl promenad. Fick ta mig en liten förmiddagslur när jag kom tillbaka för att orka med resten av dagen ska jag vara ärlig med att säga.
Anonym: Ha ha, nej ledsen blir jag inte. I början blev jag lite chockerad över deras uppriktighet. BIIIG, sa de. Mer som ett konstaterande än något annat. Nu har jag vant mig och vet att de bara skojar när de jävlas med mig. De säger "Murungi" ibland också, vilket betyder fin/vacker. Då tar jag åt mig jättemycket =) Och ibland blir jag kallad Omukikuru (mormor). Så sammanfattningsvis är jag väl en stor fin gammal tant.