Läget just nu

Nu har jag lite bättre tid att skriva.

Angående vår lille pojke som har vägrat skolan var- varannan dag de senaste veckorna och hur vi har hanterat situationen.  Jag berättade ju i fredags att min pappa hade pratat med rektorn som gick med på att ge pojken en andra chans, utan att slå honom. Villkoret var att han kom tillbaka och bad om ursäkt. Pojken vägrade.

Vi kände hur situationen blev ohållbar, de andra pojkarna började såklart klaga och prata om särbehandling för vissa och det var allmänt kaos i huset. Så kan vi inte ha det.

I fredags beslutade vi oss för att ta i med hårdhandskarna och göra ett sista försök att få pojken på bättre tankar. Det sista jag vill är att kasta ut någon från huset men vi kan inte tolerera vilket beteende som helst. Att få veta att pojken setts prata med ”director” vid flera tillfällen gjorde inte saken bättre. Vi kände att det fick vara sluttramsat och att vi inte kunde hålla på att dalta med honom längre.

När övriga barn var i skolan i fredags åkte Alex för att leta reda på pojkens närmaste släkting. När släktingen kom visade pojken inget som helst intresse henne, han vägrade hälsa och valde att gå och sätta sig avskilt från de övriga.

Då kallade vi in Peace, som är den kurator som hade workshop med killarna under lovet. Hon satte sig och pratade med pojken som turligt nog lät henne prata.

Anledningen till att vi bjöd in släktingen, så som det lades fram då, var för att ha ett möte där det gjordes klart att pojken inte längre kunde vara en del av projektet då han gång på gång brutit mot reglerna genom att vägra gå till skolan eller att skolka.  Mina kollegor på plats hade skrivit ut dokument för släktingen att signera och de låtsades att det efter släktingen signerat, bara var en fråga om att ta papperna till the probation officer och sen skulle pojken inte längre vara under vårt ansvar. Egentligen var det ju inte alls därför vi kallat till möte, vi ville ju såklart ”skrämma” pojken och visa att nu menade vi verkligen allvar och att han var på väg att förstöra sina chanser.

Det verkar ha fungerat. Släktingen var inte informerad om att papperna var fejk och när hon hörde att pojken riskerade att bli utkastad, bröt hon ihop. Varpå även pojken började gråta. Kuratorn satt bredvid och tröstade honom och försökte få honom att förstå hur mycket vi bryr oss om honom men också förklara varför vi inte kan acceptera att man beter sig hursomhelst. Äntligen verkade polletten trilla ner hos honom och han lovade att han skulle bättra sig. Han ställde sig upp och bad om förlåtelse, från släktingen och från personalen. Senare på kvällen samlade de även alla barnen till ett stormöte , även där ställde han sig upp och beklagade sitt beteende den senaste tiden och lovade att han skulle bättra sig. De andra pojkarna förlät honom. Han försäkrade alla om att han skulle gå till skolan på måndag utan att ställa till besvär.

Nu är det ju bara söndag och jag vågar inte ropa hej ännu. Jag hoppas att han var uppriktig och håller sitt löfte, men man kan aldrig veta. Alex har i alla fall kommit överens med honom att han ska följa med honom till rektorn imorgon bitti och reda ut allt. Jag håller tummarna för att det fungerar.

Vi får se hur det går.