Långfredag. Eller Good friday som de säger här. Inte för mig. Snarare en väldigt väldigt dålig fredag. Idag har jag varit ett monster. Ett riktigt otäckt monster. Blir nästan rädd för mig själv.
Jag har snäst åt både barn och personal, gnällt, skällt och haft mig. Har de varit så hemska mot mig idag? Inte värre än vanligt.
Anledningen stavas PMS + en sjuhelvetes tandvärk = Ingen lyckad kombo.
Mitt tålamod är lika med noll.
Tandvärken förstår pojkarna och tycker i a f lite synd om mig. PMS tänker jag inte ens diskutera med dem. De föreslog att jag skulle gå till tandläkaren. INTE EN CHANS, sa jag. Hemma kan jag tycka det är jobbigt att gå till tandläkaren, här är jag på allvar livrädd. Vi har tagit ett par av killarna till tandläkare vid olika tillfällen. Varenda ett av dem har resulterat i en tand mindre. Jag vägrar. De behöver inte dra ut tanden på dig, sa de då. ”They can cement it.” Jo, jag tackar ja, är rädd för att det är just cement de fyller tandjäveln med. Nä, ge mig droger. Futtiga panodil biter inte, jag behöver starkare grejer. Ska ge mig ut på jakt imorgon. Och sen ska jag se till att boka en tandläkartid så fort jag kommer hem.
Finns en sak som lindrar. Att slå sig själv på kinden. Eftersom jag sitter och skriver nu kan jag inte göra det. Som tur är ställer Ambrose upp. Han står bredvid och boxar mig på kinden, ha ha.
Det är kärlek det.
Jag blir så himla varm i hjärtat när jag läser inläggen om skitungarna! Och det är så roligt med alla bilder som förmedlar livet där ni befinner er.
Här hemma i Sverige (Lund) är det bästa våren just nu. Knoppar spricker och det är barbentvarmt. Allt känns lyckligt och harmoniskt. Jag hoppas verkligen att alla era fina killar kommer att komma till tider och platser i livet då de känner sig lika harmoniska som jag gör nu. Alltså, om jag hade kunnat samla denna känsla på burk så hade jag skickat er tusenfalt.
/Johanna i Lund