Vi njuter av de sista dagarna i solen innan det är dags att bege sig tillbaka till Kabale. Det har varit en lugn och stillsam semester förutom igår när det plötsligt blev väldigt dramatiskt. Vi är i vattnet med Isaac, som är mer under ytan än över, simmande runt oss som en liten fisk. Så plötsligt, det mest hjärtskärande skrik jag hört. och det slutar inte. Han skriker och skriker och skriker. Herregud, vad händer!? Vi får upp honom på stranden där han fortsätter skrika lika intensivt och förmår sig inte att berätta vad som hänt men tar sig för nacken.
Har något bitit honom? Har han skurit sig? Vi tittar men ser först inget men så efter en liten stund börjar man se stora märken/utslag över nacke och axlar.
Brännmanet, det måste vara en brännmanet. Och så tänker jag afrikansk brännmanet. Är de farliga? Vad gör vi? Känner paniken komma med en otröstlig Isaac i famnen. Just då kommer en kvinna utspringande från en dykskola i närheten och ropar på oss. Vi skyndar dit och hon lugnar oss direkt och informerar att maneterna inte är giftiga, men det gör förstås fruktansvärt ont att bli bränd. Hon och hennes kollegor tar sen så väl hand om Isaac (och oss), ger honom första hjälpen genom att massera in vinäger och han börjar äntligen lugna ner sig. Puh!
Älskade unge vad du kan skrämmas.
Så otroligt tacksam för hjälpen vi fick.
När smärtan hade lagt sig var Isaac förstås fortfarande skakig och inte alls sugen på att bada mer men lite försiktigt lyckades vi övertala honom och efter en stund var han sitt gamla badtokiga jag igen. Men med ett nyfunnet intresse, nämligen brännmaneter, som denne 6-åring nu vill veta precis allt om.
Lämna ett svar