Den fjärde av våra nya pojkar är fjortonåriga Emmanuel, eller Emmy som han kallas.
Han är den av de nya som spenderat längst tid på gatan. Så pass länge att han inte minns exakt men det handlar om ungefär fyra år.
Emmy har varken mamma, pappa eller morföräldrar i livet. En moster är den enda släkting vi lyckats spåra. Hon är ensamstående mamma till en liten pojke och kämpar varje dag för att få ihop tillräckligt med pengar åt de två. När vi mötte henne arbetade hon med att plocka blad på en teplantering.
Ett vanligt jobb band de allra fattigaste här.
Mostern var glad att se Emmy och sa att han skulle kunna få komma och bo hos henne i framtiden. Hon var dock nog med att poängtera att hon absolut inte skulle ha råd att försörja honom. Vi fick lite känslan av att erbjudandet kanske mer handlade om chans till barnvaktshjälp och finansiellt stöd än vad som är bäst för Emmanuel.
Jag hoppas att så inte är fallet.
Drömmen vore ju om alla kunde återvända till sina famijer/släktingar och ha det bra där. Visst kommer vi i många fall behöva fortsätta stötta litegrann med pengar till skolavgifter och liknande men vi vill aldrig att det ska vara av ekonomiska skäl någon kan tänka sig att ta hand om våra barn eller ungdomar.
 |
| Emmanuel |
Lämna ett svar