Att en av de tre ibland är borta är jag, vid det här laget, ganska van vid. Men när el, vatten och täckning på mobilen försvinner samtidigt känner åtminstone jag mig ganska liten på jorden.
Särskilt när det, som igår, skedde kvällstid.
Det kändes väldigt snopet (och lite läskigt), för en nattuggla som jag, att vid niotiden sitta i mörkret och se det stackars datorbatteriet tyna bort innan det blev svart. Men ack så mysigt och lugnande att, när dörrlåset var kollat en extra gång, krypa ner bredvid en liten Isaac och somna till hans lugna andetag.
Finaste barn.
Jag visste inte det var möjligt att älska någon så mycket.
Jag är så glad för din skull. Kram
Jag älskar din sista mening…..
Lycklige Isaac-och lyckliga du.
Solbritt i Ystad
Det är möjligt, och alldeles alldeles självklart helt plötsligt…Anna
<3
Plötsligt blir man mamma – och då vet man precis…
Tack för allt du gör!