Skillnad från lilla Kabale

Ett äventyr i sig i den här staden är att köra bil. Jisses.  Minibussar, bilar, boda-bodas, cyklister och människor precis överallt. Jag minns första gången jag körde här när vi precis köpt bilen. Jag gav mig ut på kvällen för att jag trodde trafiken skulle vara lugnare då men hamnade i ett sådant kaos och blev så stressad att jag missade min avfart. När jag insåg detta visste jag inte var jag skulle ta vägen så jag parkerade vid vägkanten där jag satt och lipade åt min egen oförmåga i närmare tio minuter innan jag samlade ihop mig och gav mig på det igen.

Numera går det bättre. Mycket på grund av att Alex lärt mig hur trafiken fungerar.

Lärdomarna i stora drag: Man får inte mesa utan mer eller mindre tvinga sig fram om man ska komma någon vart.

 

Utan Alex hade jag inte klarat av att köra här. Han kan alla knep och hittar alla möjliga och omöjliga genvägar för att undvika att hamna i köer. Men det är inte alla gånger det går som planerat.

 

Det finns trafikljus här men ofta följs de inte, istället är det trafikpoliser som dirigerar och avgör vem som ska köra. Detta skapar viss förviring, särskilt när man kommer till rött ljus och det inte finns några trafikpoliser där. Det hände oss i veckan och jag, laglydig som jag är, stannade jag vid ljusen och väntade på grönt. Alex insisterade på att jag skulle köra eftersom vägen var fri men jag vägrade.

 

Alex: You can go, there is no problem.

 

Jag: No, I’m supposed to wait. If the traffic police sees me they will arrest me.

 

Alex: Emma, I swear, you can go. There is no traffic police here. Just go. If anything happens I will take the blame.

 

Så jag körde. Och blev fem sekunder senare invinkad av en trafikpolis som stod och tryckte bakom en buske.

 

Ni kan föreställa er blicken Alex fick av mig innan jag vevade ner rutan för att hälsa på konstapeln.

 

(Som tur är var det en snäll polis och Alex insisterade som han lovat att det var han som sagt åt mig att köra så jag kom undan med en varning.)