På tal om ämnet i förra inlägget måste jag säga att HIV-relaterade frågor är högt prioriterade i Uganda och jag är positivt överraskad över hur mycket som faktiskt görs för att förbättra livet för de som är smittade men också för att förhindra nya fall. Det har hänt mycket de senaste åren, exempelvis ha mor-barn smitta minskat rejält och många kan idag leva relativt normala liv trots sjukdom.
Annat var det under sent åttio- och tidigt nittiotal innan bromsmediciner fanns med i bilden. Min arbetskamrat Alex har berättat ett av hans starkaste barndomsminne är när han som liten gick till skolan på morgonen och var tvungen att passera en skogsdunge bakom ett sjukhus för att komma till huvudgatan. Flera gånger såg han och hans kompisar döda människor som hängt sig i träden under natten och upptäcktes först när det började ljusna och barnen var på väg till skolan. AIDS-sjuka som valt att avsluta sitt liv på det sättet för att de inte stod ut längre och inte såg någon annan utväg.
Fasansfullt.
Givetvis är HIV fortfarande ett enormt stort problem i Uganda men läget är, tack och lov, inte lika hopplöst som för tjugo år sedan.
Så tragiskt att det faktiskt var så illa.
Vad bra att det går åt rätt håll nu och att det läggs resurser på det!