20 år sedan

Den 6 april 1994 inleddes i Rwanda det folkmord som kom att pågå i 100 dagar och kräva 1 miljon människoliv.

 

Två folkgrupper. Hutus och Tutsies. Den förstnämnda försökte utplåna den andra och var på god väg att lyckas. Detta medan omvärlden bokstavligen stod handfallna och tittade på.

 

Kabale ligger ca 15 minuters bilfärd från den rwandiska gränsen och huvudstaden Kigali ungefär två timmar bort. Mina kollegor minns hur det var för tjugo år sen.

 

 

”All football pitches in the whole town was occupied by the UN and refugee camps.”

 

”There was a ban on eating fish for some time because of all the dead bodies floating in the waters…”

 

”The ugandan army came with many, many tanks. They parked them up that hill (pekar). But they were to be used to protect Uganda in case the situation got worse, not to assist the rwandese.

 

Vittnesberättelser från de som såg på utifrån. Att höra historier från de som upplevde helvetet innanför gränserna är nästan mer än vad man mäktar med. Tutsies slaktades. Brändes levandes. Kvinnor våldtogs. Många av de som överlevde blev smittade av HIV och ser sig som märkta för livet. Ett stort antal ungdomar har en okänd våldtäktsman till far.

 

Människor som levt sida vid sida blev över en natt bittra fiender och ”vanliga” män kallblodiga mördare. Man dödade sina vänner, grannar och skolelever. Till och med egna släktingar.

 

Ofattbart.

 

Rwanda har på ett extraordinärt sätt rest sig och utstrålar idag en styrka och övertygelse, oavsett folkgrupp, om att det som skedde under folkmordet aldrig mer får upprepas. Det har vädjats till omvärlden om att inte blunda för inbördeskrig.

 

Jag tänker på Syrien. Centralafrikanska Republiken. Kongo. Med flera, med flera och undrar om det är just det vi gör. Blundar. För att det är för hemskt för att titta och för att vi inte vet hur vi ska kunna hjälpa.

 

Här är ett kort filmklipp om folkmordet i Rwanda 1994. VARNING FÖR STARKA BILDER!