Som jag nämnde för någon dag sen var vi i Mbarara förra veckan för att hitta en skola till en av våra grabbar.
Varför ska han gå i skola i en stad 13 mil bort när det finns gott om skolor i Kabale?
Jag vet inte om ni minns att vi hade lite bekymmer i somras med två pojkar som stulit från huset, tagit droger etc. När jag kom tillbaka i höstas lovade de mig dyrt och heligt att de aldrig skulle göra om det och den ene pojken har hållit det löftet utan problem. Den andre däremot har haft det svårare. Det har varit en riktig tung höst för honom, det som inträffade i somras har tagit hårt på honom, extra mycket eftersom det var han som var initiativtagare. I skolan har han fått kommentarer och gliringar om att han är en tjuv och många gånger har han valt att helt enkelt inte gå dit. Förståeligt till viss mån men samtidigt inte acceptabelt. Eftersom vi inte hade fått några rapporter om frånvaro från skolan visste vi inte hur illa läget var förrän vi en dag hade ett ärende dit och insåg att vår pojke inte var där. Vi fick då höra från klasskamrater och våra andra killar att det inte var någon engångsföreteelse men att de inte sagt något till oss för de inte gillar att skvallra. Vår pojke hade utvecklat en vana att alltför ofta inte dyka upp i skolan, istället leta upp sina gamla kompisar från gatan, spendera dagen med att umgås med dem och framåt eftermiddagen komma hem igen som att han varit i skolan.
Vi blev väldigt upprörda och besvikna och försökte prata med honom men det var som att det liksom inte riktigt gick att nå honom. Han kändes likgiltig och sa att han inte tyckte om skolan. Vi menade att han ändå måste gå dit och som tur var hade han gjort sina slutprov och fick betyg. Jag tänkte att när lovet tar vid kanske han skulle känna sig mer bekväm, att han behövde en paus. Tyvärr hade jag fel och redan efter ett par dagar smet han iväg och hittades påverkad av alkohol en bit från vårt hus.
Där och då kände jag att det fick vara nog. Jag berättade för honom att vi inte är något hotell där man kan komma och sova, äta och duscha. Vi är ett hem med regler och för att få bo hos oss måste dessa regler följas. Att sticka iväg utan tillåtelse är inte okej och definitivt inte att dricka sprit och ta droger. Nästa gång det händer kommer vi inte att låta dig komma tillbaka. Är det förstått, frågade jag honom. ”Ja”, svarade han då.
Mindre än en vecka senare gav han sig iväg igen. Jag pratade med mina kollegor och vi kom överens om att vi nu måste sätta hårt mot hårt. Att inte låta honom komma tillbaka som att ingenting hänt. Vi var rädda att beteendet skulle smitta av sig på de andra om det inte gav tydliga konsekvenser. Därför kom vi inte efter honom och de gånger vi har sett honom i stan har vi mer eller mindre ignorerat honom.
Det har varit fruktansvärt. Egentligen har jag bara velat springa efter och krama om honom men har hållit emot. Inte för att vi har gett upp eller för att vi inte bryr oss längre utan för att vi gör just det men att vi försökt allt vi kunnat och att orden liksom tagit slut. Vi kände att enda chansen att få honom att tänka om var om han fick känna på ett liv utan oss.
Taktiken verkar ha fungerat. Den första tiden tror jag han njöt av friheten och drogerna men när veckorna gick och ingen kom efter honom började nog tankarna snurra. Vi märkte att han blev mer och mer synlig, dök ofta upp där han visste att vi var men vi vek oss inte. Om han hade kommit och bett om ursäkt hade jag kanske tänkt om men vi skulle i alla fall inte be honom komma tillbaka, särskilt inte under jul, nyår och fotbollsturneringen. Det hade blivit som en belöning och sänt helt fel signaler.
Under den här perioden har vi haft mycket kontakt med en släkting till honom som har varit ursinnig på pojken för att han beter sig på det här viset och när han såg honom under finaldagen på vår fotbollsturnering fick han nog och tillfångatog pojken och tog honom till sitt hem. Dagen efter, förra söndagen, åkte vi till släktingens hem. Han hade låst in pojken i ett litet rum och där satt han nu uppkrupen i ett hörn. Det var ingen rolig syn. Jag bad släktingen att släppa ut pojken, vilket han till slut motvilligt gjorde.
Vi gick och satte oss på baksidan av huset. Sa först inget på en lång stund. Jag tog hans hand och sa till slut ”xxxxx, vad händer? Hur blev det såhär?”. Då började han gråta och gjorde så i flera minuter.
Därefter blev det överenskommet att en flytt, om än tillfällig, från Kabale nog är nödvändigt för att han ska komma på fötter igen. Återvända till huset, till sin skola, se de gamla kompisarna på gatan varje dag. Nej, jag tror inte det skulle fungera. Vi tror och pojken håller med om att ett miljöombyte förhoppningvis kommer att göra honom gott. Vi vill ge honom en chans att starta om där ingen vet något om hans bakgrund där han istället kan visa alla sina fina egenskaper och få ro till att studera.
Vi håller tummarna för att det går som vi hoppas. Att han ska trivas i nya skolan, få många nya kompisar och komma tillbaka till lovet och delta i fotbollsturneringen som jag vet är något av det bästa han vet.
Oh, vad jobbig situation. Både för er och för honom. :/ Hoppas verkligen att det löser sig nu, jag tror ni har hittat en bra väg att gå.
Jag hoppas att allt kommer gå bra för honom!!
Kram
Hoppas att det ornar sig för pojken. Ni har gjort så mycket för han, så nu får vi hoppas det vänder och han kommer på bättre tankar. Lycka till allihopa!
Usch, tårarna rinner när man läser men ni har gjort det som är bäst och ibland måste man få sakna något som man annars tar för givet. Skönt att han är tillbaka och hoppas att det löser sig!
Jösses vilken prövning för er allihop! Kan bara försöka föreställa mig hur jobbigt det varit att se någon man bryr sig så mycket om välja vägar som man vet inte är bra för honom. Du resonerar så himla vettigt och jag är övertygad om att ni handlar helt riktigt 🙂 Hoppas det flyter på bättre för honom i fortsättningen, lycka till!
Trist att höra men det känns som ni har gjort allt rätt! Hoppas som andra att han har lärt sig något. Beundrar också din ärlighet som gör bloggen så läsvärd, jag upplever att du berättar om både svårigheter och glädjeämnen. Gillar också att du inte hänger ut killarna med namn när dom gjort bort sig.