Mbarara

Lätt att slinta med tungan när man säger namnet på staden Mbarara.  Där har vi i alla fall varit de senaste dagarna för att hitta en bra skola till en av våra grabbar. Varför vi väljer en skola åt honom utanför Kabale lovar jag att berätta om nästa vecka. Eftersom det visade sig att Isaac inte hade Malaria och verkade vara på bättringsvägen tänkte vi att det kunde vara trevligt att låta honom följa med. Dessutom behövde Stidia vara ledig så det passade bra.

 

Allt var lugnt under bilresan och de första timmarna i Mbarara. På eftermiddagen började han bli hängig och gnällig. Framåt kvällen var han skållhet, kräktes när vi försökte få i honom medicin och grät så hjärtskärande att jag själv höll på att börja grina samtidigt som han tog sig på huvudet och skrek att han hade ont.

 

Lille vännen.

 

Vi gjorde vad vi kunde för att svalka och trösta honom men usch vad hjälplös man kände sig och vad orolig jag blev. Det var en kämpig natt för honom och för en novis som jag vad gäller sjuka småttingar. Har sagt det förut men det tåls att säga igen; vilken enorm respekt jag har för småbarnsföräldrar.

 

Förvåníngen och lättnaden när han, morgonen därpå, vaknade med ett stort flin och (på Rukiga, men här som jag fick det översatt på engelska) sa:

 

”I am cured”.

 

Älskade skitunge.