Som jag berättade tidigare i veckan har det upptäckts att en av pojkarna den senaste tiden skolkat mycket från skolan, att han har tagit droger och att han finansierat dessa droger genom att stjäla diverse saker från huset. Förstås totalt oacceptabelt.
Alex och Andrew har arbetat väldigt hårt med att ta reda på vad som hänt, hur allvarligt läget är och om någon annan varit inblandad. Som det ser ut nu har pojken mestadels varit ensam men i vissa fall varit tillsammans med en av de andra grabbarna. Övriga är helt oskyldiga men dessa två har fått det hett om öronen kan jag säga.
Det som stulits från huset är bland annat kläder och skor från de andra pojkarna som de helt enkelt norpat åt sig när de hängt på tork eller liknande. Dessutom har en del saker försvunnit från ett av våra förråd där de hämtar sina skoluniformer på morgnarna. Vad dessa två då ibland gjort är att de gått in i förrådet när ingen sett, hämtat sina uniformer men samtidigt tagit vad som helst de kan få fatt på, snabbt stoppat ner i väskan och sedan skyndat iväg till skolan. Jädra ungar. Sakerna har sedan dels sålts till skolkamrater men det har också visat sig att en lastbilschaufför har köpt bland annat ett par fotbollar och en vuxen karl tycker man borde veta bättre än att köpa något från en liten grabb och därför har vi faktiskt polisanmält honom. Vi menar att det är ganska uppenbart att han visste det handlade om stöldgods och att han i det läget borde ha gjort någon uppmärksammad på detta men istället har han gladeligen köpt saker (till ett kraftigt underpris ska tilläggas) och sedan sålt det vidare och tjänat lite slantar på det. Alex och Andrew polisanmälde honom dels för att skrämma honom och se om vi kan få tillbaka något av det som vår pojke sålt men också för att sända tydliga signaler och varna honom och andra från att våga göra något liknande.
Även killarnas skolkamrater har vetat att det är stöldgods de antingen fått (i utbyte mot pengar, tjänster, droger) och ett par stycken av dem har fått hembesök utav Alex och Andrew för samtal med deras föräldrar för att informera dem om läget och för att ge dem kontaktuppgifter så att de vet var de ska höra av sig om det skulle hända igen. Genom detta har en del saker faktiskt kommit tillrätta och det är ju bra.
Hur har det blivit såhär då? Är inte killarna rehabiliterade vid det här laget? Svaret är både ja och nej. De har utvecklats väldigt, väldigt mycket de senaste 2 1/2 åren vi har varit med dem men att säga att de är ”färdiga” vore att ljuga. Somliga lämnade gamla vanor bakom sig efter bara en kort period, för andra tog det lite längre tid och för en del har de fortfarande inte gjort det, det kliar fortfarande i fingrarna så att säga. Är de onda? Uppskattar de inte vad som görs för dem? Jo, det gör dem, otroligt mycket men deras beteende handlar inte om det utan ligger så mycket djupare än så. Det här är barn som har överlevt i flera år genom att stjäla och ta droger, det har varit deras livsstil och trots att de kanske innerst inne inte vill faller de då och då tillbaka i gamla mönster beroende på olika anledningar. Det är dessa anledningar vi måste kartlägga nu. Hur har det blivit såhär? Vi har förstått att uppsynen inte riktigt varit som den ska eftersom vi haft ny personal som arbetat samt att Andrew har haft en stukad fot under några veckor och inte kunnat röra sig lika fritt som han brukar, vilket då har utnyttjats.
Ungdomarna är ångerfulla och skäms över sina handlingar, vilket jag tycker är bra men vi måste gräva djupare och försöka lära mer av detta och hur vi ska kunna undvika det. Sen allt uppdagades sover både Alex och Andrew i huset, i två olika rum med varsin ”trubbelmakare”. Denna lösning kommer att gälla tills vidare och syftet är dels att hålla uppsyn på nätterna så att de inte får chans att planera fler dumheter men också för att få tid till att samtala med dem och så sakta men säker få dem att öppna upp sig. Inte genom att säga ”prata nu” utan att det sker mer naturligt eftersom de sover i samma rum.
Samtidigt som det läggs mycket tid på de som betett sig illa försöker alla i personalen och jag överösa de andra oskyldiga med beröm och berätta för dem hur stolta vi är för att de uppför sig väl. Detta verkar fungera eftersom de nu alla förvandlats till, ”Police detectives”, som de själv säger och hjälper Alex och Andrew med att spåra stöldgods.
Det är där vi står nu. Lite skakade av det som inträffat men samtidigt optimistiska och motiverade till att lära oss utav detta.
Vår målsättning är att alla våra barn ska rehabiliteras och växa upp till ansvarsfulla individer. För vissa tog omställningen från gatuliv till det liv som levs idag ungefär fem minuter, för andra några veckor eller månader men för att par stycken av dem kommer detta att ta flera år och fastän jag skulle vilja så kan jag såklart inte garantera att alla kommer att ”leva lyckliga i alla sina dagar”. Men som jag ser det måste vi fortsätta kämpa, jag vill inte ge upp om dessa grabbar för då är det definitivt kört för dem och därför har vi tålamod trots att sånt här allvarligt händer ibland.
Jag hoppas att Ni läsare också är optimistiska. Det här är tyvärr sådant som inträffar och jag väljer att vara öppen med det för att ge en så verklighetstrogen bild av vårt arbete som möjligt. Det är inte solsken och glada miner jämt och jag vill inte glorifiera och försöka få det att se ut så. Vi är människor, vi arbetar med människor och det är självklart mycket komplext. Vi stöter på problem, hela tiden, oftast små och lätthanterliga men ibland lite större som i det här fallet och trots att det såklart inte är kul när det går emot känner jag att vi har en stark sammanhållning och grundtrygghet och jag är övertygad om att vi kommer över det här hindret också.
Vi kommer att fortsätta jobba och hoppas att vi fortfarande har Er i ryggen. Utan Er är vi nämligen ingenting.
Sjalvklart fortsatter jag stotte Er och erat arbete – det du gor Emma ar fantastiskt och jag ar tacksam for hur arlig du ar i dina inlagg! Jag hoppas att det blir battre snart!
Ni är otroliga! Helt fantastiska och det är underbart att läsa om hur ni tacklar problemen och kämpar vidare! All cred till Andrew & Alex också, det måste vara guld att ha dessa i "teamet". Och så nyttigt för oss här hemma att läsa om hur livet är i Uganda, inte bara allt det bra utan också om de motgångar som ibland sker.
Är lite nyfiken på hur det är med adoptioner i Uganda? Tänker t.ex. på underbara lille Isac och på alla barnlösa par i Sverige som står i kö i åratal för att få adoptera. Förekommer internationella adoptioner där eller hamnar många spädbarn på barnhem och sedan blir kvar tills de är gamla nog att leva på gatan? Vad hade hänt med Isac om ni inte tagit hand om honom?
Jag tror att vi är många som är imponerade av ert fantastiska arbete med killarna. Och att förvänta sig att de ska bete sig som helgon för alltid framöver måste väl vara att lägga orimlig press på dem. Många ungdommar här hemma i Sverige hamnar också snett ibland, även om deras förutsättningar och uppväxt varit mer gynnsamma än era pojkars.
Att ni så grundligt tar tag i problemen och markerar för dem att det är oacceptabelt beteende visar ju i själva verket på hur mycket ni bryr er om dem och vill deras bästa.
Min beundran för dig och dina medarbetare bara ökar när jag hör hur ni tacklar problemen. Desto mer anledning finns det för mig att fortsätta att stötta er. Det är inte svårt att vara idealist om man inte har motgångar, det är när svårigheterna kommer som den verkliga viljan att hjälpa visas. Såklart kommer ni att få motgångar då och då, huvudsaken är att ni inte ger upp utan fortsätter med ert arbete.
Ni är helt fantastiska!
Instämmer till fullo med "Anonym" 3 augusti kl. 10.47. Självklart fortsätter även jag att stötta er, ni är underbara!!!
+1 på vad alla andra kloka här har sagt. Pepp! Och heja!
Klart vi stöttar detta, bättre projekt att hjälpa finns inte!! Ni är helt fantastiska!