Crazy sunday

Kalabalik. Så skulle jag bäst beskriva gårdagen. Vilken jäkla cirkus alltså.

Dagen började hur lugnt som helst med kyrkobesök, killarna kom hem och käkade lunch därefter gick några till fotbollsplanen medan resten stannade hemma och skulle baka. Vi hade tagit ut madrasser och musik på verandan där jag satt och softade med Isaac och tittade på när de andra bakade…

…när plötsligt: BOOM. Min kollega Alex for bakåt, tog sig för ansiktet och sjönk sedan ner på knän. Full förvirring ett par sekunder innan vi insåg att det var en burk med bakpulver han öppnat som hade exploderat rakt i ansiktet på honom. Han hade med en väldig kraft fått detta pulver i både näsa, mun och ögon och kunde inte se något och knappt andas. Vatten, vatten, vatten! Fort! Vi rusade på alla håll och kanter för att hitta vatten åt honom och ganska snart (fast det kändes som en evighet), kunde han skölja både hals och ögon. ”I can’t see anything”, sa han, gång på gång. Jag tänkte, fastän jag inte sa nåt, ”herregud, man kan väl inte bli blind utav bakpulver?”. Jag ringde efter vår andre kollega, Andrew, som kom till undsättning. Han ringde en läkare vi känner och frågade om råd, läkaren lugnade oss och sa att om vi bara sköljde ordentligt, skulle det inte vara någon fara med Alex men om vi ville komma till hans klinik så kunde han se till att en sköterska hjälpte till. Vi bestämde oss för att göra så och Alex och Andrew gav sig iväg. 

10 minuter senare.

En av grabbarna kom störtande in genom grinden. Jag hann tänka ”vad han verkar uppspelt, det måste ha varit en bra match”, innan jag såg att han inte var uppspelt på ett bra vis. Han skrek ”They are beating X (en av våra pojkar) at the pitch. HURRY!” Varken Alex eller Andrew tillgängliga. Oh shit. Jag fick på mig ett par flip-flops och kutade ut genom grinden mot fotbollsplanen. På vägen mötte jag delar av våra killar som kom springande mot huset. ”The have big sticks and iron bars, they want to beat X”. Väl framme på fotbollsplanen såg jag ett gäng unga killar med pinnar och rör i händerna men ingen X. Ett par andra småkillar berättade att X och våra andra grabbar hade sprungit iväg på olika håll för att söka skydd. Jag närmade mig gänget som var ute efter honom för att försöka ta reda på vad som hänt och reda ut situationen men när de såg mig gick de iväg (jag skulle såklart aldrig ha närmat mig dem om jag var rädd men hela fotbollsplanen var full med folk som känner mig och grabbarna och hade kommit till undsättning på två sekunder om någon hade gett sig på mig). Jag knäppte snabbt en bild på dem bakifrån för att vi, i efterhand, kanske skulle kunna identifiera dem. 

När de gått fick jag höra från andra på planen att det var killar från en gymnasieskola som ligger i närheten och att de var upprörda för att X tydligen hade förolämpat en av dem vid ett tidigare tillfälle och nu skulle de lära honom en läxa. Jag hörde att de, innan de gick, hade sagt något i stil med att ”it’s not over” och att de planerade att komma tillbaka med större styrka under natten och attackera vårt hus. Åh, så töntigt, tänkte jag, samtidigt som jag vet att det inte är något
att skoja om. Definitivt inte i Uganda och i synnerhet inte när det
gäller just den där skolan som är kända för att ställa till oreda. Så onödigt. 

Alex och Andrew kom tillbaka från kliniken och mötte upp mig på fotbollsplanen, efter att ha sett till att alla våra killar var räknade hemma och hade fått order om att stanna där. De blev också bekymrade när de hörde vad ”bråkstakarna” hade sagt. Unga killar i gäng är livsfarliga och Alex, som själva studerat vid just den skolan, sa att det är väldigt vanligt att eleverna triggar varandra och inte tänker på konsekvenserna av sitt handlande. De har tidigare varit inblandade i fall där elever från andra skolor slagits ihjäl och en gång brände de ner delar av en rivalskola efter ett fotbollsmatch. Och dessa typer kände pojke X att han borde mopsa upp sig mot. Jädra nöt. 

Vi insåg att detta inte var något vi kunde ta lätt på och att vi måste göra något för att försöka lugna ner situationen. Vi funderade på om vi skulle kontakta skolledningen men var rädda för att det kanske skulle förvärra alltihop ännu mer. Till slut insåg vi dock att det var enda alternativet. Vi ville dock göra klart att vi inte var ute efter att straffa eller få någon avstängd från skolan utan att vi helt enkelt vill lösa problemet. Vi fick tag på vice-rektorn och hade ett långt och bra samtal på hans kontor tillsammans med skolans säkerhetschef. De var båda medvetna om vad deras elever var kapabla till och sa att även om de har stark säkerhet på natten kan de inte garantera att elever inte smiter ut ur sina sovsalar. Med andra ord, vill de ge sig ut och ställa till jävelskap så kommer de göra det. Aj, aj, aj. Som tur var kunde de, med hjälp av bilden jag tagit, identifiera två utav sina elever. Grabbar som tydligen sen innan var kända för att vara förtjusta i just såna här historier. De lovade att de genast skulle hålla ett möte med dessa elever och att vi under morgondagen (läs idag) skulle komma tillbaka så att även vi fick prata med dem och reda ut allt. Vice rektorn förstod vår oro men sa att vi kunde var lugna och att de hade det hela under kontroll. 

Något lättade men inte helt övertygade gick vi hemåt igen. Vi pratade om ifall vi borde vidta några andra åtgärder och kom överens om att det kunde vara bra att ge vår nattvakt lite stöttning i ett par dagar tills allt lugnat ner sig. Pil och båge kommer man inte långt med ifall en mobb attackerar så vi bestämde oss för att försöka hitta en vakt från ett säkerhetsbolag med rätt att bära skjutvapen. Självklart inte för att skjuta eventuella inkräktare men för att skrämma bort med lösa skott i luften. Att hitta en sådan en söndagskväll i Kabale visade sig dock vara stört omöjligt och vi kände hur vi blev mer och mer frustrerade. Vi passerade polisstationen för att förklara vårt ärende och be om råd, vad vi inte visste, var att vi skulle få två glada poliskonstaplar med oss hem, som mer än gärna (givetvis med chefens tillåtelse), spenderade sitt skift i vår trädgård. 

I natt har huset alltså varit under bevakning som om det vore självaste Fort Knox. Otäckt och onödigt att det ska behövas men jag vill inte riskera något. Vi kommer att fortsätta med det tills vi har fått prata med eleverna som var upprörda och känner att allt är lugnt igen. 

Om pojke X inte innan visste när han borde hålla snattran så har han förhoppningsvis lärt sig det nu. Lite spak, så skulle jag beskriva honom för tillfället. Förgrömmade unge. Alex har också lärt sig en läxa och kommer nog aldrig öppna en burk med bakpulver utan skyddsmundering igen. Usch. Vi ska självklart informera butiken om vad som hände så att de kan varna andra och i fortsättningen kommer vi nog be dem att öppna burken därifrån istället…

…eller vi skulle kanske se till att ha några ”bakpulverbomber” som backup? För att skrämma bort upprörda gymnasieelever på krigsstigen, menar jag. 

(Natten var, ska tilläggas, hur lugn som helst men vi känner ändå att det är bra att ha förstärkt säkerhet ett par dagar till, för att vara på den säkra sidan.)