Det är så fint med alla de kommentarer ni läsare skriver och uppskattar mitt och vårt arbete, jag blir glad av att höra att folk tycker det vi gör är bra men jag ska vara ärlig och säga att jag i somliga lägen känner mig allt annat än bra. ”Skitungar” har jag fått ganska bra kläm på och har oftast en förmåga att tänka innan jag reagerar, andas och svälja ord som kanske annars lätt skulle kunna slinka ut. Tålamodet är stort, med andra ord.
Det är det INTE när det gäller ordning, planering och att hålla sig till och respektera överenskommelser med andra. Igår blev det för mycket för fröken Kock, kan jag säga.
De senaste dagarna har det packts, prickats av på listor, planerats (om inte i minsta detalj så ganska nära) och förberetts inför utflykten och kl 7:59 igår morse stod vi alla redo och väntade på bussen som vi hade bokat till kl åtta.
Kom det någon buss? Nej, det gjorde det inte. Och när vi ringde chauffören tryckte han bort våra samtal. Proffsigt. I 40 minuter väntade vi innan han till sist behagade att dyka upp. Bad han om ursäkt att han var sen då? Ha, nejdå. Han sa inte ett ljud. När jag klev på bussen först av alla såg jag dessutom att det redan satt en passagerare med en stor väska som blockerade mittgången. Jaha, och vem är du, undrade jag och vem har bjudit in dig? Det var tydligen en släkting till honom (och antagligen anledningen till att han var sen) som han tyckte skulle få åka med oss gratis. Tro inte att jag är någon ond människa som inte skulle kunna ge någon lift men om man har hyrt en privat buss tycker i alla fall jag att det vore på sin plats om chauffören hade frågat om det var okej. Så, här kommer det, istället för att i den stunden andas och tänka att det är väl inte så farligt, vi löser det, så ryter jag ”UT!”, till fripassageraren som då ju inte har något annat val än att ta sin väska och kliva av. Nästan i samma sekund kände jag mig jättetaskig och tänkte att när vi fått in alla ungarna kan vi se om vi kan göra rum för honom men förklara för chauffören att det inte är okej att bara släppa på människor hursomhelst. Så långt hann vi dock inte för istället börjar chaffisen sätta sig på tvären ännu mer, vi hade bokat en buss med mp3-spelare så att killarna skulle kunna lyssna på musik men när min kollega Andrew bad honom sätta igång den sa han att han inte ville det. Nu kan din brorsa gå till Mbarara, på riktigt, sa jag då. Jävla fasoner. Sätt igång musiken NU! Musiken kom igång och vi började rulla, liksom mina tårar där jag satt längst bak i bussen och försökte göra mig osynlig för barnen. Det var ju inte alls så dagen var tänkt att börja…
… och värre skulle det tyvärr bli. Vet ni vad som hände när vi kom fram till hotellet vi hade bokat och gjort upp med ang. extrabäddar, frukost etc? Killen i receptionen påstod sig inte veta någonting om vår bokning och när vi ringde chefen, med vilken vi förhandlat, vägrade han att svara i telefon. Rummen fanns inte lediga och om vi ville ha andra var vi tvungna att betala en massa extra. Det är sällan jag har varit så nära att smälla till någon kan jag säga. Fy vad arg och ledsen jag var, Alex likaså, men det hjälpte inte. Den arrogante receptionisten vägrade och där stod vi i närmare 30 graders värme, i en främmande stad med ett helt fotbollslag som snart skulle spela match och en hungrig och trött ettåring med stinkande blöja, och ingen aning om var vi skulle ta vägen. Drömscenario.
Som tur var dök tränarna för vårt motståndarlag upp och erbjöd sig att hjälpa till. De tog oss till en liten lokal restaurang där killarna kunde äta sen fortsatte de till fotbollsplanen medan jag och Alex istället tog en boda-boda och åkte runt för att leta nytt hotell. Allt löste sig, lyckligtvis, men jag blir så ledsen av sånt här. Mest av allt för att jag inte vill vara någon surkärring, en sån här grej ska ju vara kul. Killarna har inte påverkats mycket av detta, ska tilläggas, allt har ju ordnat sig och de har haft hur roligt som helst men jag känner mig bara alldeles utmattad.
Jag önskar att det bara var chaufförer och hotellpersonal jag höjer rösten åt, men tyvärr blir det ofta i såna här situationer att jag även snäser och fräser åt Alex och Andrew. Inte för att det var deras fel att bussen var sen eller att hotellet lurade oss men för att jag känner mig så frustrerad. Jag blir skör, min stubin millimeterkort och något som jag annars hade kunnat hantera betydligt mer vuxet blir bara fel. Allt kulminerade efter fotbollsmatchen när jag såg en av våra pojkar med en TV-kamera i ansiktet. Vad fasen är nu detta? Jag visste att det möjligtvis skulle nämnas på lokal-TV av vårt lag spelat mot Mbarara Stars och att det skulle visas några sekvenser från matchen. Men INTE att det skulle göras intervjuer och självklart bör jag, som vårdnadshavare, vara den som ger tillstånd till något sådant. Detta förstod nog inte riktigt mina kollegor och igår gjorde det mig väldigt arg, vilket jag gjorde klart för dem. Inför barnen. Det var dumt. Väldigt dumt. Vi har en överenskommelse, att inte kritisera varandra inför barnen utan att diskutera känsliga saker utom räckhåll för deras öron. Igår bröt jag den överenskommelsen. Skit. Jag har såklart bett om ursäkt för det, och de har godtagit den ursäkten och allt är lugnt men ändå. Skit.
Ja, ni hör ju. Man mår inte bra när man går och lägger sig efter en sån dag.
Därför jag jag bestämt mig för att den här ska bli bättre. Genom att stanna på hotellrummet så de slipper mig, ha ha. Jo, men lite så faktiskt. Jag behövde en paus, få sova ut och lite tid att skriva av mig. Och mina kollegor har nog inget emot att ta förmiddagspasset ensamma. Grabbarna skulle ut och handla för sina fickpengar och det klarar de bättre utan min involvering. Klockan ett ska vi mötas och käka lunch sen ska vi åka och bada innan det bär av tillbaka mot Kabale.
Jag hoppas på en härlig söndag så att vi kan glömma gårdagens bekymmer.
Du är ingen häxa, du är en vanlig människa med fel och brister precis som alla andra! Och det lär barnen att alla kan göra fel, ha dåliga dagar, det är vad man gör sen som räknas, att man ber om ursäkt, förklarar varför man gjorde som man gjorde och kanske lär sig något av händelsen. Var inte så hård mot dig själv, du gör ett fantastiskt jobb, glöm inte det!
Instämmer med Camilla och kan också säga att jag känner igen mig i mycket av frustrationen från mina reser med elever till Uganda. Man blir bara så frustrerad när det inte riktigt går efter planerna. Tyckte dock att jag, och är säker på att även du, blev bättre på att hantera det hela, till viss del var det en av sakerna jag ville att eleverna skulle se; problem med att göra fältstudier i en främmande kontext. Fortsätt med ditt fantastiska jobb!
Fina Emma. Det vore helt omöjligt att förhålla sig sansad och lugn alltid. Du har ju läst mina sista inlägg som mamma. Du har 14 barn med allt vad det innebär. Samt ett stort ekonomiskt ansvar som jag förmodar bidrar mer än du kanske tror. Sedan blir det kulturkrockar. Saker funkar inte, löften hålls inte. En liten ettåring med allt vad det innebär. Du är fantastisk som du är men det är klart att det är tungt ibland. Jag förstår det. Har egentligen inga tips att ge förutom att försöka vika egentid om du kan. Tänker på er
Kram Lotta
Emma, jag hittade hit via Lotta Gray. Har nu suttit och läst flera av dina inlägg och blivit så berörd. Av dig, eran insats, era "skitungar"- ja allt. I mina ögon är du en riktig hjältinna!!
Kram Sus
susanne.chic.se/
Emma, du är fantastisk! En knas helg förändrar inte det faktumet. Kram Anna
Man kraschar ibland, det bara är så. Alla får tokbryt ibland och de som inte får det håller antagligen på att brytas i småbitar för att de inte får det. Jag förstår att du känner dig misslyckad och att det känns fel att visa sina sämsta sidor för killarna, men det händer och kommer hända igen. Så länge man förklarar varför humöret blev som det blev osv så tror jag faktiskt inte att killarna lider av att det händer så länge de inte lever i detta hela tiden och det vet jag de inte gör. Sedan är det rätt vanligt att människor man lever nära får en och annan känga som inte riktigt tillhör dem, därför tror jag du blir korthuggen med Alex och Andrew. De är de närmaste vuxna du har, och hade det varit så att du haft en man hade du säkert tagit ut detta på honom istället.
Jag jobbar med vuxenutbildning och ibland får jag verkligen helt omotiverade utskällningar och ibland tänker jag att eleverna verkligen borde kunna behärska sig, de är ju vuxna och det borde de, men jag förstår också att ofta är det så att jag får vara agent för någon form av frustration som de har hemma eller på jobbet. Det blir bara så ibland och man får ta nya tag.
Emma! Vem hade inte fått ett bryt av den dagen! Som andra säger; var inte så hård mot dig själv, du är fantastisk och gör ett jävla bra jobb. Respekt!
Emma! Jag har läst din blogg ett tag och jag är imponerad över vad ni gör!
Jag tycker inte att du ska vara så hård mot dig själv, man mår inte bra av det. Ibland blir inte allt perfekt, för vi är människor.
Kram på dig!
Åh, en av de bästa sakerna med den här bloggen, förutom dig och allt fint jobb du gör, så är det frånvaron av snäsiga kommentarer, elakheter och annat trams som förekommer i så stor skala i bloggvärlden. Från dina läsare menar jag. Du skriver ett långt inlägg om en svårighet du hamnat i och det enda du får tillbaka är stöttande ord. Fint, tycker jag!
För övrigt, det kan inte vara lätt med kulturkrockarna. Jag har sagt det förr men säger det igen, Du är jättehäftig!!!
Du är en eldsjäl. Glöm aldrig det! En sån himla fantastisk och underbar eldsjäl.
Du är en eldsjäl. Glöm aldrig det! En sån himla fantastisk och underbar eldsjäl.
Kan bara instämma med alla ovan!
Nu känner jag mig lite hemsk, men jag kan inte undvika att bli glad och lättad över detta inlägg. Varför? Jo för att jag själv betedde mig på ett sätt som absolut inte är "jag" i torsdags. Jag förstår inte vad som flög i mig, annat än att "allt" bara blev för mycket. Så … skönt att känna att man inte är ensam :-).
Ann
Tack för att du delade med dig Ann =) Och tack alla andra för så fina och uppmuntrande kommentarer. Antar att de flesta av oss har dagar ibland när det bara blir för mycket.
Nu känner jag mig lite hemsk, men jag kan inte undvika att bli glad och lättad över detta inlägg. Varför? Jo för att jag själv betedde mig på ett sätt som absolut inte är "jag" i torsdags. Jag förstår inte vad som flög i mig, annat än att "allt" bara blev för mycket. Så … skönt att känna att man inte är ensam :-).
Ann
Du gör ett jättejobb! Och man kan inte alltid vara på topp 🙂 Kram!
Du gör ett jättejobb! Och man kan inte alltid vara på topp 🙂 Kram!
Hittade precis hit och har nu läst fram till detta inlägg och då brast det för mig. Kanske har jag blivit känsligare ju äldre jag blir. Du kämpar trixar och fixar och grejar och fejar så jag kan förstå att allt brast och tålamodet var som bortblåst när allt bara krånglade. Ibland är det nog bra att det brister för då får man ut allt och sen kan man börja om på ruta ett, samtidigt förstår jag att samvetet spökar och det är jobbigt. Men du vet att du innerst inne vill väl och det vet vi med! Så härligt att du skriver så öppet och naket om hur du upplever allt som händer jag älskar din blogg och blir så otroligt berörd!!!!! Massa kärlek till dig Emma!!! <3 <3 <3 / Carolina