Det var inte alls planerat…
I söndags var jag och Alex i stan och handlade inför det stundande julfirandet. Ut från en av de få lokala små supermarkets i stan tågade vi med en hel kasse full av julpynt och godis. På verandan utanför butiken satt en gatupojke som vi aldrig sett förut, en liten kille, med trött, tom blick och en tygdocka i handen.
Jag vet inte vad jag ska säga… det berörde mig så mycket och julstämningen var som bortblåst.
Om det var för att han var så liten. För att han verkade så sorgsen. Dockan. Jag vet inte. Jag menar det finns många gatubarn fortfarande i Kabale och jag har på något sätt ”vant” mig vid att se dem varje dag och också lärt mig (även om det tar emot) att inte ge dem varken saker eller pengar eftersom jag vet att de med största sannolikhet går till droger. Många gatubarn är också på ett eller annat sätt kopplade till andra organisationer och projekt och det gillas inte att man lägger sig i affärer man inte har att göra med, fastän man väldigt ofta kan undra hur dessa s.k. hjälporganisationer egentligen hjälper barnen. Men, det var något med Emmanuel som sa mig att vi nog borde prata lite med honom.
Vi tog med honom till en liten restaurang och såg till att han fick äta lunch. Samtidigt ställde vi frågor om hans familj, bakgrund och varför han var på gatan. Vi fick höra att han bott med sina föräldrar i en annan stad tills för ungefär ett år sedan då pappan dog och resten av familjen blev vräkta för att de inte hade råd att betala hyra. Mamman hade inget val än att återvända till Kabale där hon var uppväxt, med sina tre barn (och ett i magen). Väl i Kabale fick hon låna ett hus av några släktingar men mycket mer assistans än så fanns inte. De hade tur att få hjälp med skolavgifter åt Emmanuels storasyster genom en lokal organisation och mamman lyckades själv arbeta ihop pengar för avgifter åt Emmanuel. Men ju längre graviditeten forskred, desto svårare blev det att arbeta och när Emmanuel blev hemskickad från skolan på grund av att han inte betalt fanns det inget annat att göra än att låta honom vara hemma.
På grund av extrem fattigdom var det också svårt att hålla barnen mätta och kombinationen av ett barn som är hemma hela dagen utan något att göra och hunger är inte bra. En dag träffade Emmanuel en pojke från sin by som bor på gatan och som lurade med honom dit med löften om mat, pengar och nöjen.
Mamman på grund av att hon var höggravid och inte hade råd med transport till stan för att leta efter sonen, fann sig hjälplöst sitta hemma, utom sig av oro.
Emmanuel berättade var mamman bodde och vi bestämde oss för att åka dit och prata med henne. När vi kom dit fann vi henne svårt sjuk i sin säng. Alltså, riktigt, riktigt dålig. Jag trodde, utan att överdriva, att hon var döende. Väldigt obehagligt att se en människa lida på det viset och det fanns ingen tvekan om att vi skulle ta henne till sjukhus. Läkarna konstaterade att hon var väldigt illa däran och lade in henne omedelbart varpå vi (efter att ha kontaktat de sociala myndigheterna) sa att Emmanuel kunde bo hos oss tills vidare. Mamman själv berättade att hon hade HIV och läkarna fyllde sedan i (med hennes tillstånd för oss att ta del av hennes journal såklart) att hon led av komplikationer till följd av slarv med mediciner, kosthållning etc. Dessutom hade hon tyfoid, led av blodbrist och hade någon slags vätskeansamling i bröstkorgen som gjorde det väldigt svårt för henne att andas. De senaste dagarna har hon varit väldigt svag och inte förrän idag verkar det som att behandlingen hon fått gett resultat, hon var en helt annan person. Satt upp i sängen med ett stort leende när vi kom och hälsade på med Emmanuel.
Hon berättade hur orolig hon varit för sonen och hur mycket hon älskar honom och det gjorde oss så himla glada att se och höra. Emmanuel själv sa att han saknat sin mamma väldigt mycket, att hon alltid tagit väl hand om honom och att det var dumt att rymma till gatan. Han sa att han vill komma hem igen när hon mår bättre. Och det är klart att han ska hem. Vi ska göra allt vi kan för att hålla ihop denna familj. Kanske kan det vara så enkelt som hjälp med skolavgifter, lite bidrag till mat och uppmuntran för att de ska klara sig?
Det vore ju alldeles underbart.
Vi får se hur det går. Prio ett nu är att mamman kommer på fötter igen, sen får vi ta det därifrån.
 |
| Emmanuel med sin lillasyter som är hos mamman på sjukhuset. Hans två andra systrar tar hand om sig själva hemma med vakande ögon av en snäll granne. |
Gud vad skönt at ni såg hono. Vilken historia… Hoppas hoppas hoppas att allt går bra för familjen nu.
Jag har nu lagt in att det dras en summa pengar från mitt konto varje månad till er! Tack för ett arbete! Ni berör verkligen mitt hjärta och jag är så tacksam att ni finns! tack tack tack för att jag får hjälpa er en bit på vägen! <3
Elisabeth. Vansinnigt dum fråga men hur har du gjort för att det automatiskt ska dras pengar varje månad??
Svarar istället för Elisabet… Nu vet jag inte vad du har för bank, men själv har jag SEB. På internetbanken går man in på överföringar och väljer "stående överföring" . Där fyller man bl a in bankuppgfiterna som du hittar här på höger sida samt datum för första överföringen. Klart! Ring annars din bank så hjälper dem dig säkert. //A
Svarar istället för Elisabet… Nu vet jag inte vad du har för bank, men själv har jag SEB. På internetbanken går man in på överföringar och väljer "stående överföring" . Där fyller man bl a in bankuppgfiterna som du hittar här på höger sida samt datum för första överföringen. Klart! Ring annars din bank så hjälper dem dig säkert. //A
OK, tack anonyma A.
Jag har swedbank och man går in och gör en vanlig överföring och precis under där du fyller i hur mycket som ska överföras så kan man välja vilket datum pengarna ska överföras och till höger om det finns en ruta där et står "väj periodicitet" Där väljer man varje månad eller hur ofta man nu vill göra överföringen:)
Ni är så grymma Emma! Ert arbete är fantastisk och tårarna sprutar…Det här är bara en allför vanlig verklighet i Uganda och det gör ont..All respekt, Anna
Ni är bara så sjukt fantastiska!!
Jag beundrar er för ert engagemang. Hoppas att jag har ork att göra något själv när mina egna barn blir stora.
Jag beundrar er för ert engagemang. Hoppas att jag har ork att göra något själv när mina egna barn blir stora.
Vilken lycka för Emmmanuel att ni kom just där och just då.
En underbar historia och ni är bara helt otroligt fantastiska!!! ( som flera andra har sagt men det är värt att upprepa!!) Din blogg är den vettigaste jag läser, tack för den. Kram/E
tack för att ni finns
tack för att ni finns